Här om dagen skrev jag om en känsla som trängde undan orden. Idag gav Elvira utlopp för en annan känsla som framhävde orden. Hon var så himla förbannad.
Den här gången var det hämtning på förskolan. Svettiga gick vi ut genom entrén efter brottningsmatchen med ytterkläderna. Elvis och Elvira sprang ut på gården och började klättra i en snöhög. Jag lät dem leka en stund. När Elvira hittade ett ställe på snöhögen som möjliggjorde en rymning över staketet var det dags att bryta upp. Och arg blev hon, och det kan man ju förstå. Att gå misste om en sådan chans till frihet.
Brottningsmatchen fortsatte för att komma ner från snöhögen och för att gå åt rätt håll. Elvira hamnade i foten av en annan snöhög. Där och då hade vi en dialog vi aldrig haft förut. En dialog full med rent uttalade ord, tidsbegrepp och upp till sex ord i samma mening. Situationen var lika frustrerande som underbar.
M -Kom nu Elvira
E -Jag vill inte!
M -Jo nu ska vi gå hem
E -Jag vill inte alls gå hem!
E -Jag vill leka ute
M -Du får leka ute i morgon
E -Vill inte leka ute i morgon
M -Jo
E -Vill leka ute NU
M -Nej, nu måste vi gå hem
E -Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte……
Pappan lämnar oftast barnen på förskolan om mornarna. Idag blev de sena, pappan hade ett Skype-möte med andra sidan världen och insåg att han inte skulle hinna i tid. Så han valde att stanna kvar hemma, genomföra samtalet och därefter lämna barnen.
Ett säkert kort just nu är Lejonkungen. Han placerade barnen framför tv:n och sig själv i köket. Till en början satt de klistrade men efter ett tag tappade de koncentrationen på Simba. De kom in i köket och blev stående som två frågetecken. Där stod de och lyssnade på sin pappa som pratade engelska. De visste inte riktigt vad de skulle tro eller hur de skulle förhålla sig till det. Är det på skämt? Vad är det vi har missat?
När pappans beteende blev för mycket för de små liven gick de in i lekrummet. För att få pappans uppmärksamhet kom de tillbaka in i köket. Elvis med en mjukdjurs-katt och Elvira med en dito-giraff. Att avsikten var att få pappan att sluta prata kan vi med största sannolikhet anta. För där i köket ställde de sig bara rakt upp och ned, fäste blicken på pappan och började tvätta sina djur genom att slicka dessa två stackare.
Djuren smakade väl inte allt för gott för strax därefter försvann de in i lekrummet för att planera sin nästa aktion. De kom tillbaka med en bricka dukad för födelsedag. Så in i köket tågade de sjungandes ”Jag måste leva”.
När firandet var slut tog de tag i en av kökslådorna. Elvis fick tag i ugnstermometern, tryckte på en knapp som satte igång ett alarm. Elvira öppnade en burk med vattenfyllda plasthjärtan som kan frysas och användas som isbitar. Dessa kastade hon ut i köket. På grund av oljudet förflyttade pappan sitt möte till vardagsrummet.
I köket lät han dem fortsätta härja. Han hade inte så mycket till val. Men efter ett tag hörde han dunsar. Bärandes på sin dator gick han för att se efter vad det nu var som hände. Jo barnen kastade potatisar. Där och då fick han avbryta videomötet.
Han var ju ändå nästan klar…
Elvis och pappan sitter tillsammans i fåtöljen och tittar på…. Lejonkungen, den nya favoriten. Simba har just förlorat sin pappa och irrar runt och letar efter honom. En gripande scen som Elvis sitter klistrad framför. Han frågar,
- Var är ungen?
- Här är min unge, svarar pappan och kramar om Elvis lite hårdare
- Nej, jag är Elvis, säger han lite stött men tänker sedan efter en stund och tillägger
- Elvis-ungen
Elvira rör jäst, socker, mjölk och smör.
Elvis var mer intresserad av Lejonkungen. I fåtöljen mös han med sin nya favvo-tröja. Tack Oscar!
Men när degen låg på bordet, blev det andra bullar. Degen bearbetades noga. Elvis fick avbryta när han greps av panik pga sina kladdiga händer. Kladd hade inte Elvira något problem med, hon passade på att mjöla in benen.
Men att äta gick bra, förstås. Det fick bli vår söndagsmiddag.
Ibland har man lämningar som består resten av dagen. Känslan sitter kvar i hjärtat.
Vi är sena. Elvira och Elvis rusar glada in på dagis, rusar vidare in på andra avdelningen, upp i en soffa, hoppar lite. Elvis välter i farten en ställning där femåringarnas halvfärdiga pärlplattor ligger och väntar på en ny dag. Pärlor över hela golvet. Personalen städar och jag går tillbaka med barnen till deras avdelning. Elvira blir arg och ska absolut tillbaka. Jag säger nej. Hon kämpar och jag drar åt andra hållet. Hon kämpar vidare och jag sätter upp hinder i form av låsta dörrar och grindar. Hon blir jätteledsen och lägger sig på mage i en annan soffa, begraver ansiktet i händerna och gråter och gråter. ”Du får leka med pärlor sen”, förstöker jag trösta. ”Först frukost sedan pärlor”. Men hon köper det inte. En fröken kommer och ska läsa en bok så att jag kan gå till jobbet. Jag går ut i hallen, Elvira kommer springande ”Maammaaaa!”och kryper upp i famnen, fortfarande gråtandes. Jag kan bara inte lämna henne, även om det känns som om personsalen tycker att jag ska. Vi går tillbaka in. Då kommer jag ihåg dockan. Elvira hade sin favorit-docka med sig. En annan fröken frågar vad som är fel. ”Hon vill leka med pärlor” säger jag. Personen fångar hennes uppmärksamhet och jag springer in på andra avdelningen och letar fram dockan i soffan som Elvira och Elvis hoppat i 10 minuter tidigare. När jag kommer tillbaka är Elvira lugn och har just fått ett pussel. Jag räcker fram dockan, säger hej då och går mot bussen. Då tacksam för att hon tillslut fann sig i att det inte var läge att leka med pärlor.
När jag nästan sju timmar senare går mot bussen för att åka tillbaka kommer jag på andra tankar. Tänk om det inte var pärlorna som lockade. Tänk om det var dockan hon skulle hämta. Tänk om det var hennes älskade docka som hon kämpade så för att få hämta. Tänk om hennes docka hade blivit kvar på avdelningen. Tänk om jag inte kommit ihåg den. Vilket svek. Vilken ondska.
Nu får jag aldrig veta. Hade jag tagit mig tid att fråga, tagit mig tid att invänta hennes lugn och ord hade jag kanske vetat. Jag hatar dessa situationer.
Hade det varit Elvis hade han skrikit ”Jag vill ha min docka!” eller ”Jag vill ha pärlorna!”. Orättvist enkelt. Hans känslor och ord kommer samtidigt. Elviras känslor kommer först, sen kommer orden. Det måste jag komma ihåg till nästa gång. Ingenting är viktigare just då än de där orden.
En annan kul grej så här sent på kvällen när man fnittrar åt allt är att barnen måste ha hjälm för att leka ute på dagis. Hi, hi, hi!!! I alla fall de minsta. Kan ni se er dem framför er? Små knattar med så bylsiga kläder att de knappt kan gå och så is på det. Och så vattenpölar på det. Och så en stor hjälm att balansera uppe på det. Hå, hå, ja, ja! Stackars raringar!
Idag vid fikat kom jag och mina kontorsråttor till kolleger in på den tekniska utvecklingen som underlättar livet. Ja åtminstone för oss kontorsråttor. Vi pratar om datorn. Kollegerna bräckte varandra, jag är för UNG för att minnas ordagrant men det lät ungefär så här
- Ja, jag hade en Facit
- När jag fyllde 16 fick jag en skrivmaskin av mina föräldrar
- Jag hade en X som förvarades i en låda, som en symaskin
- Ja, sen så kom Windows 3.11
För att inte verka helt bortkommen påpekade jag att när jag gick på gymnasiet så hade vi minsann maskinskrivning på schemat (men i ärlighetens namn, och till min ålders försvar, så måste vi ha varit bland de sista).
När jag tog studenten var Internet ganska nytt för allmänheten. Samtalet om teknikens under fortsatte
- Vissa påstod att Internet var en fluga
- Idag tar vi det för givet, det är så självklart för våra barn att de inte reflekterar över att det finns
Så kom frågan, ”använder Elvira och Elvis dator?” Jag berättade att Elvira ”spelar” dator, färglägger, lägger memo och klär klippdockor men att Elvis inte riktigt har hajat grejen. Sedan var arbetsdagen slut för min del och jag gick till bussen. Och då kom jag på att Elvis har visst hajat grejen. Det är bara det att våra, nästan jämnåriga barn, är på varsin sida om ett annat under! Elvira förstår vad man har en mus till och hur man använder den. Elvis vill peka direkt på skärmen.
Ja, det var lite teknik så här på en tisdagskväll. Så mycket teknik som det kan bli när det är jag som skriver. Det ska inte hända igen, förlåt mig. Men visste ni att bilen fyller 125 år i dagarna? Den är bra den där tekniken, när man inte behöver bry sig om hur den fungerar utan bara veta hur man gör.
Idag tar vi med Elvira och Elvis på sitt första biobesök, Var inte rätt Långa farbrorn.
Men eftersom barnen gått tillbaka till det normala dvs att plinga vid kl 05, så tar vi en tupplur hemma först.
Tillägg: De satt som tända ljus och åt sitt lördagsgodis. Med ögon stora som tallrikar. Ändå hade de redan sett stora delar av filmen redan. En aktivitet vi måste göra om, helt klart
Våra barn är morgonpigga. Mellan kl 05 och 05.30 slår de upp sina blå. Pling! Därefter kommer repliken ”-Gå ner.” Vi investerade i en tv till sovrummet. I hopp om mysiga mornar. Långdragna till åt minstonde 07. Men tydligen går inget upp mot att se på tv nere i vardagsrummet.
Julen, nappavvänjningen, lunket och kanske godiset har lett till senare kvällar. I morse när Elvira lät Pling! och började kravla ner mot våra fötter för att ta sig över sängkanten hejdade jag henne per automatik och manade som vanligt ”Elvira det är natt, alla sover”. Jag höll om henne och sjöng, men hon var bestämd. Jag tittade på klockan för att se om det var värt besväret. Även denna morgon visade den 07.30.
Det har blivit en jullovs-vana som vi föräldrar har svårt att vänja oss vid. Hoppas, hoppas att den består.
Välkommen 2011. För mig är det sentimentalt med nytt år. Samtidigt som det finns en förväntan och nyfikenhet. Känslan av att bara vara passagerare på tåget som heter Livet är både läskig och kittlande.
Nåväl, nu puttar vi ner faster Malin från tronen. Bloggpausen blev längre än väntad. Det var liksom inte meningen att uppdateringen skulle dröja. Jag skyller på det här tåget som bara rusar fram.
Vi spenderade julen med galningarna ovan. Det är väl lika bra att nämna att det är min del av släkten. Så inte pappan får stå till svars för något han är oskyldig till. Hon som lånade kameran får skylla sig själv.
Högtiderna i korta drag:
Julen – Elvis gav Tomten nappen. I utbyte fick han många paket. När paketen var slut bad han Tomten om att få tillbaka nappen, men se det gick inte Tomten på. Si så här en vecka senare börjar abstinensen avta. Elvira var till en början avvaktande mot Tomten, vilket var lite förvånande då hon tog emot spökena vid Halloween med stora famnen. Men när det trillade in paket var han ändå helt ok. Mamman och pappan fick en dag alena i Stockholm. Den dagen får illustreras av lugn och ro bland glasmontrar.
Nyår – vi åkte till alla tänkbara butiker i hela staden och inte en enda hade en Snowracer, eller skruvmejsel som Elvis säger, kvar. Sedan visade det sig att grannen hade en i förrådet. På kvällen firade vi med våra bästisar Elvis och Elvira. Vi klädde upp oss, åt trerätters och tittade på Toy Story 3.
God fortsättning på det nya året till er allihopa!!