Vi gillar ju när träningen blir en del av vardagen, i leken. Det är bekvämast så, och mest spontant med för den delen.
Idag gick vi till Konsum efter dagis. På vägen dit går man genom två viadukter. Vi stannade och lät lite grann. Det blir mycket roligare att säga Dodo och Doodoo när det ekar. Vi viskade, vi skrek, vi ropade, vi talade. De passerande log lite åt oss. Har man barn med sig kan man ju komma undan med det mesta.
En annan vardagsgrej är ju Elviras förtjusning i smör. När hon får slicka av smöret från rånet/knäckebrödet/mackan/smörkniven infinner sig lugnet för en stund. Hon njuter och är fokuserad. Jag har inte vetat vart jag stått i den frågan, om det är ok eller ej, tills idag. Det är ju ypperlig gymnastik för tungan!
Har du något tips för språkträning i vardagen?
Det är ju lite pinsamt att komma sent till dagis när man är föräldraledig. Jag riskerade att bli sen och irrade omkring hemma för att få med mig nycklar, mobil, lillebror och en mössa till den samma. Skulle just stänga dörren, när det ringde. Jag sprang in och kollade, Okänd. Tanken om jag skulle svara flög snabbt från öra till öra. Nej, jag hinner inte.
Jag började den ca 500 m korta promenaden och funderade på vem det kunde ha varit. Okänd brukar ju, i alla fall hos oss, alltid vara Landstinget. Men vad vill de oss? …..rassel, rassel….ATTANS!!!! Vi hade ju telefontid med audionomen. Telefontiden som vi fick för EN månad sedan. Telefontiden till audionomen som bara är här i stan EN gång i månaden. ATTANS!!!! Jag hann få lite dåligt samvete, men försvarade mig snabbt med att jag må ha glömt att han skulle ringa, men han ringde faktiskt en halv timma för sent OCH han hade en timme avsatt att ringa på. Hade han ringt i tid hade jag varit hemma och svarat. Här började jag bli lite irriterad över hela grejen. Vi hade ju förberett en massa frågor. Och om en månad igen då är det ju semester. Plötsligt var jag framme vid dagis.
Hittade Elvira bland buskarna igen, den här gången åkte hon inte på näsan ner för backen utan på rumpan. Det var ju smart att ta det säkra framför det osäkra. Plus att smutsen på ändan inte syns lika mycket som smutsen i ansiktet när man traskar hem genom området. Vi vinkade hej då och började gå. Då ringer mobilen. Vad är det för något? Min mobil! Ja ha, har jag den med mig! (Fråga vem som helst, jag har inte lärt mig att leva med mobiltelefon och är svår att få tag på den vägen. Men jag försöker bättra mig.) Det var Okänd som ringde!!! Det rasslade till där uppe för att försöka minnas några av frågorna. Men jag hann inte ställa många. Det blev inte aktuellt.
- Jag ser här att Elvira ska få tid för att sätta in rör. Då skriver jag att det ska göras en ny hörselundersökning samtidigt.
- Ja, vad bra, tack så mycket.
”Klick”
Ur kaos kommer ordning.
Det är väl ingen som blir förvånad när jag berättar att det är mamman och pappan som man får dra upp ur sängen här hemma. Man är i det här fallet Elvira och Elvis. De har olika taktiker för att vinna denna dragkamp. Elvira ropar från sin säng, -Paaappaaa (det är väl heller ingen som blir förvånad när jag också berättar att hon är pappas tjej). Elvis taktik är att, sekunden efter att han har öppnat ögonlocken, sätta sig upp, skratta och bestiga våra kroppar alternativt krypa iväg till sängkanten vid fotändan. Dessa stötar sker ungefär samtidigt eftersom de hör varandra och har en pakt.
Förlorarna tar varsitt barn på armen och går ner. Byter blöjor, blandar välling till Elvira och tittar på Barnkanalen. Vid sjutiden dukas frukostbordet och då börjar nästa kamp. Kampen om maten. Elvis får gröt, Elvira som äter frukost på dagis vill också äta en liten frukost hemma när vi andra gör så. Men hon är ju egentligen mätt på välling så hon nöjer sig med lite smör, någon sked ur pappas filskål, någon sked av mammas yoghurt.
Från och med idag verkar det som om det blir dubbelt upp. Elvis har kommit på att mackor är en smaksensation. Idag har mackor stått för huvudfödan. Han började dagen med att sno min.
Det finns ju en del koder att knäcka här i livet. Till exempel Multiplikationstabellen, placering vid fickparkering, hålla takten och säga förlåt.
Koden till tankkortet var en hård nöt för mig. Så hård så att kortet sedan länge varit spärrat. Detta medför ett visst risktagande med jämna mellanrum. Hjärnan och kroppen har inte fått ihop det med telefonen ännu, så det verkar dröja innan något nytt beställs.
Elviras hårda nöt är att ljuda riktiga ord och bilda meningar. Men hon är på väg att knäcka koden. För oj vad hon har härmat i helgen. Mamman och pappan har bara tittat på varandra. Någon av oss har sagt ett ord och Elvira har härmat direkt. Direkt!
Vi blåste såpbubblor, Elvira sa ”bubba”. Pappan och Elvira gick på äventyr i skogen och plockade kottar, Elvira sa ”kocke”. Vi tittade på teckensång-film och Elvira sa ”tappa” som i trappa och ”äsh” som i häst. Vi åt korv och Elvira sa ”ojv”. Med tanke på kottarna i skogen så sjöng vi om Ekorren, Elvira sa ”eck”. Dessutom, sa och tecknade hon ”pappa sova” och ”Elvis ledsen”. Man blir så stolt så att man spricker och samtidigt lite lättad. Härliga unge!
En annan härlig unge är Elvis, han har just knäckt koden för att krypa. Och nu börjar han att få upp farten. Så istället för att sitta kvar och gråta när man lämnar rummet, så kryper han efter samtidigt som han gråter. Gobit!
Vad tampas du med?
Eftersom pappan var en av de få svenskar som jobbade idag passade jag och barnen på att spendera lite pengar. Det var lätt.
Nu har vi börjat bygga upp lagret av trosor inför pott-lägret. Vi satsade på en boxervariant som ser ut lite som korta shorts. Och till de större olyckorna ha vi nu stövlar som håller fötterna torra. Ja i alla fall mammans.
Elvira trivs i sin nya outfit och har provat hela kvällen. Dock med blöja på.
Och pappan är förlåten för att han dessutom blev sen. Blommor, magasin och choklad gör susen.
Att man just har satt sig för att äta, att man är så kissnödig så att man inte kan hålla sig längre, att tv-programmet man verkligen vill se just ska börja, att kaffet just bryggt färdigt, att man just somnat, att man just har fått på alla dess ytterkläder.
Hur vet dom att det är då de ska; vakna från middagsluren, vilja ha välling, tappa nappen och inte somna om, slå sig, börja gråta, bajsa.
Nog är de kompetenta allt, de små liven.
Smutsig och lycklig Tvättning och förtvivlan
För en si så där fyra år sedan kunde man höra mig säga något i stil med ”våra barn ska i alla fall inte få vara så där lortiga” samtidigt som jag nickade menande mot det barn som fångade vår uppmärksamhet. Jag skulle minsann torka bort lorten från ansiktet och snoret från näsan, byta tröja om den fick fläckar och kamma håret på morgonen så det inte spretade åt ett och samma håll efter nattens drömmar mot kudden.
Och hur blev det? I torsdags hämtade jag ungen på bild här ovan från dagis. Hon sprang mellan buskarna med en kompis och stod på näsan i jorden. Idag såg hon lika dan ut. Fast den här gången gjorde hon kakor i sandlådan. Sanden var perfekt för ändamålet eftersom det varit fuktigt hela dagen.
Och tröjan? Ja efter lunch byts den faktiskt ut, men är den nya smutsig innan middagen då får den vara på. Det är ingen idé. Åker den av ändå, ja då blir det bar överkropp vid matbordet.
Snoret och håret, ja där har jag inte gett vika än. Ett lortigt barn är ett lyckligt barn sägs det.
Det är tur att lyckan inte hänger på håret. Ja inte för barn i alla fall. När man är vuxen är det tvärt om. Då blir man olycklig av smuts och lycklig över en fin frisyr.
I vårt landsting får man blöjor till barn som fyllt tre år och som har en funktionsnedsättning. Idag ringde jag för att dubbelkolla så att vår beställning via BVC gått fram. Det hade den inte. Men förhoppningsvis kommer det nu en leverans om ca en månad, lagom till tre års dagen. Blöjor är ju alltid välkommet. Men vi hoppas att blöjor på dagtid inte ska behövas när sommaren är slut.
Därför pratar vi en hel del kiss och bajs här hemma. Elvira är sedan några månader väl medveten att det är något som hamnar i blöjan. Vi har även haft två incidenter med geggamoja på fel ställe här hemma och en incident på dagis. Något jag inte tänker gå in på närmare. Hur som helst så försöker vi förbereda henne på en sommar med potträning.
Vi bekräftar och uppmärksammar när hon gör sina bestyr. Vi hoppas att det hjälper till att lägga ihop ett och två dvs känsla och behov. Så att hon vet när hon ska säga till. Än så länge säger hon inte till före, men efter. Hon har suttit på pottan varje dag på dagis hela terminen. Det är inte ofta det kommer något. Här hemma har hon inte tid att sitta still och tyvärr är hon inte lika regelbunden längre. Och hon som gjorde nr 2 på pottan under minst ett års tid från det att hon var ett år. Men varför ska man sitta still när man lärt sig att ta sig därifrån?
Har ni några bra tips till vår pott-läger sommar? När blev era torra på dagtid?
Det märks att vi är friska på bristen på nya inlägg. Helt plötsligt har man inte tid.
Jag håller på att sluta amma Elvis. Det har gått en vecka nu. Två nätter tog avvänjningen. Nu håller vi på att hitta ett nytt sätt för insomningen. Fasthållning är det som gäller för tillfället. Han ska krypa, rulla, sitta, för att sedan däcka två sekunder, därefter åla, sparka, spänna, rulla och däcka igen, sedan krypa, stå, knäböja samtidigt som han tittar stolt på mig och tänker ”Titta mamma, vad jag kan”. Ska grabben ha en chans att somna så är fasthållning det enda sättet. En stund efter midnatt blir spjälsängen för trång och han tillåts det fira spelutrymmet som lämnas mellan oss. Där kan man ligga på tvären, upp och ner, tätt tätt eller snett. Vi fogar oss för några timmars sömn även om den får ske på 40 cm var av den nästan två meter breda sängen. (40+40=80 cm, 180-80=100 cm, alltså nästan lika brett som en spjälsäng är lång.) Och oj vad svårt det är att vakna när man helt plötsligt får sova fyra-fem timmar i streck. För det får man när man inte ammar.
I det nya livet är det högre omsättning på flaskor och nappar. Bristen på nappar har inte så mycket med Elvis att göra, det är föräldrarna som är dåliga på att diska och Elvira som är duktig på att tugga. Som tur var fanns det två rena flaskor med två hela nappar till kvällen. Elvira satt på pappas arm. De räknade skoporna med vällingpulver som de hällde i flaskan. En, två. Elvis satt på min arm. Jag räknade skedarna jag måttade från paketet och hällde i hans flaska. En, två, tre, fyra, fem. Då säger pappan,
- Fem? Ska det vara fem?
- Ja… hur många har du tagit då, svara jag.
- Eh, två.
Därefter konstaterar han, ”-jaha då är det ju inte så konstigt att han inte dricker min välling”. Logiken i att Elvira får två stora skopor pulver till samma mängd vatten som Elvis fått två matskedar är en nöt att knäcka.
I torsdags var vi på besök till BVC. Elvis har vuxit fem cm på en och en halv månad. Men, han har inte gått upp något i vikt. Dock kan man nog inte skylla på mängden pulver i förhållande till mängden vatten. Och inte bristen på grädde heller, eftersom det bara gått en vecka. Däremot är nog boven magsjukan. Hur som helst så var det en ny erfarenhet.
Men hur skönt kan det vara att växa fem cm på ca 45 dagar? 1/15 av sin längd. Det är som om jag skulle växa 11 cm på samma tid. Det borde ju kännas. Jag undrar om man ena dagen har ett kortare ben tills det andra hinner i kapp dagen efter? Ska kolla om ena foten dinglar i luften när han står på tå.
Ja, ja det var lite om vad vi sysslat med den här veckan när vi inte har jobbat, städat, tvättat, jobbat och lekt.