Det är ett känsligt ämne. Inlägg här på bloggen som rör människovärden och fosterdiagnostik får sällan kommentarer, på sin höjd en eller två. Men nog vet jag att folk åtminstone resonerar i sin tysthet. Och det är nog så bra det. Det är tankeverksamheten jag vill åt. Att ni tar er tid att fundera. Hittar en egen ställning i frågan. Reflekterar.
Det är det Elviras existens har lärt mig mest av allt. Att ifrågasätta allmängiltiga normer. Inte bara ta för givet och tro att så här ska det vara. Dock är Elvira p g a sin funktionsnedsättning varken mer eller mindre värd än sin bror. Och Elvis är varken mer eller mindre värd än sin syster bara för att han hittills klassas som ”normalstörd”.
Skolgatan tipsade om denna text.
”Vi som ifrågasätter utsorterande fosterdiaÂgnostik utmålas ibland som moralister eller bakåtsträvare som inte kan acceptera den moderna teknikens utveckling. Vi vill hävda att det är uppfattningen att endast friska barn skall få födas som är gammal och otidsenlig. Att samhället värnar och inkluderar funktionshindrade och sjuka är däremot ett civiliserat förhållningssätt. Vi gläder oss över att modern teknik har gjort stora framsteg för att stärka livskvaliteten för olika grupper av funktionshindrade.”
Over and out, för denna gång.
