Blue monday

I dag var det måndag. Inte nog med det. I dag flyttade Mini till ett nytt hem. Nu har familjen övergivit ”kisse-katten”. Hemska människor, att överge en familjemedlem… Vi anlitade katthemmet i stan för omplacering. Den enda utvägen i planeringsstadiet, men sorgligt när planen verkställdes.

Inte nog med att det var måndag. Många vänner är gravida. En av dem har testat sig. Har jag inte sagt något i stil med ”jag accepterar varje individs val, alla har sin anledning”. Detta var mycket svårare i praktiken än i teorin, visade det sig. Jag visste att detta förr eller senare skulle ske. Jag vet att jag kommer att få uppleva det igen. Men jag tror aldrig att jag kommer att vänja mig.

Tankarna går. Hur var resonemanget? Kanske något i stil med, händer det dem kan det hända oss, Elvira är jättesöt men vi vill inte ha ett sådant barn, vi vill kunna förbereda oss. Visst låter jag negativ? Men jag tror faktiskt inte att personen i fråga är så ivrig att få ett barn som vårt och därför gjort testet. Det är oerhört svårt att inte lägga detta på ett personligt plan. Jo, tänker ni, det är klart att de accepterar Elvira. Ja det gör de säkert är mitt svar, men varför tvekar de då när det gäller deras eget?

Det bästa med att vara förälder är i alla fall att en dag som blir dyster kan omöjligt förbli så fullt ut. Vem kan inte komma på andra tankar när man kommer hem och möts av ”mamma”, släng kyssar, spel på läpparna och gränslös kärlek. Elvira är min (vår) främsta källa till kraft och mod. Samtidigt representerar hon föremålet för andras farhåga. Märkligt.

Etiketter: ,
måndag, 2008-1-28 · Wow! 3 kommentarer »

  • Åsa

    Ja, vad säger man…jag förstår hur du tänker. Kanske inte går att jämföra med adoption, men ibland har samma känsla infunnit sig hos mig. Att andra adopterar är såååå gulligt, men även fast de har svårt att få egna barn, är det helt otänkbart för dem att adoptera. För det finns så många rasister i samhället.

    ????????

  • Mamma

    Tack för ditt inlägg Åsa. Jag förstår hur du menar. Man är accepterande till alla olikheter i samhället tills det rör en själv.

  • http://www.metrobloggen.se/fruk Fru K

    Usch, jag tycker att det är så svårt det där. Å ena sidan undrar man ju ”hur kan de här människorna som verkar tycka så mycket om Elvira vilja gå och testa sig?”, å andra sidan kan man förstå deras oro. För det är ju en sak att tycka om någon som avviker från normen, men en helt annan sak att hela tiden ha den personen i sitt liv, 24-7. Det är så lätt att vara open minded när man vet att man när som helst kan gå hem och lämna det där annorlunda och lite skrämmande – som många människor fortfarande tycker att barn med funktionshinder är – bakom sig. Men när det kryper nära ens eget ”perfekt ordnade” liv är det svårare att vara vidsynt. Jag själv har familjemedlemmar med olika funktionshinder och ser dem bara för de människor de är, inte för hur deras kroppar ser ut och fungerar. Men samtidigt kan jag känna ”orkar jag ta hand om ett litet barn som inte bara är litet och oskydligt utan även har sin kropp eller sitt intellekt emot sig?” Så min tanke är: kanske är det inte rädslan för att ”få ett barn som Elivra” (varför skulle man förresten vara rädd för det? av det jag sett här på bloggen verkar hon vara en rakt igenom gudomlig liten tjej!) utan snarare skräcken för att inte klara av att ta hand om det barnet som gör att din vän testat sig? Att hon sett hur starka ni måste vara för att stå upp för er lilla tjej och för att slåss mot de fördomar som finns där ute, och att hon nu är rädd för att inte orka själv?

    Som vanligt snurrar jag till det, men jag tror att du förstår vad jag menar. Budskapet var i alla fall att de kanske är mer rädda för sina egna tillkortakommanden än för att få ett barn som inte är som alla andra barn?