30 år är om 30 år

Tack alla för era kommentarer. Kommer Elvira att omges av människor som ni i framtiden… ja, snacka om livskvalitet!!

Även jag inser att dessa nya metoder inte går att stoppa, de är ju redan här. Jag vet ju också att intresset är stort och jag vet att man under en graviditet önskar att barnet man väntar kommer ut ”välskapt”. Självklart! Men man ska heller inte vara rädd för diagnosen DS. Och många är rädda. Testets vara gör många rädda. De tror att de ska vara rädda. Det är där landstingen måste lägga krutet. INFORMATION.

Vi diskuterade hemma igår om hur Elviras framtid kommer att se ut med tanke på utvecklingen inom fosterdiagnostiken. Jag tänker, det kommer inte födas lika många barn med DS. Resultatet kan bli att om 30 år ses personer med DS som ännu mer annorlunda och blir mer segregerade. Utvecklingen kan bli den att väljer man att fortsätta graviditeten trots en fastställd diagnos får man som förälder själv stå för notan. Man får kämpa ytterligare för att barnet ska få sina rättigheter hos myndigheter och andra instanser.

Men, så är jag ju gift med en himla klok man. Han tänker, det drabbar inte Elvira eftersom fosterdiagnostiken aldrig kommer att utrota helt och hållet. Det kommer alltid att finnas personer med DS och andra handikapp.  Dessa personer är skyddade av lagar. Där finns rättigheterna och dessa avskaffas inte i första taget. Och blir antalet handikappade lägre som en utgång av detta blir också kommunernas och landstingens kostnader lägre, varpå det inte är särskilt lönsamt att göra besparingar inom området. Jag väljer att tro på min man och lyssna på er. Tänk positivt! Man måste leva här och nu. Om 30 år är om 30 år. Det får vänta. 

Apropå livskvalitet. OM det är att vara så vanlig som möjligt (vilket jag tyckte man kunde utläsa bland kommentarerna hos SvD) vill jag att ni tittar på detta klipp hos Prince Vince Meets the World. Jag har sett det mååånga gånger och blir alltid lika glad.
http://christinamolin.wordpress.com/2006/12/07/proud-mommy/

Etiketter:
torsdag, 2007-12-06 · Wow! 4 kommentarer »

  • http://www.christinamolin.wordpress.com Christina

    :-D
    Kul att du gillar mitt Oscars bidrag. De har dock inte hört av sej ännu…

  • Åsa

    Med Er som föräldrar så kommer Viran inte låta någon ”sätta” sig på henne, hon kommer att gå ut i denna värld med huvudet högt och vara stolt för den hon är.

    Okunskap får människor att göra och säga saker de egentligen inte menar…….hoppas jag att de inte menar ialla fall.

    Kramen

  • http://www.systerruffa.blogspot.com ruffa

    Jag är så glad att få ta del och läsa er sida. Så postiv och livsbejakande. Men usch vad man blir lessen när man gång på gång hör hur föräldrar med barn med handikapp får kämpa för minsta lilla. *grr*
    Har själv en go och glad svägerska med DS, och hon är en bland oss andra. Visst funderar man ibland över varför just svärföräldrarna fick få ett sjukt barn. Men vi ser det som en rikedom, tänk vad mycket fint hon har lärt oss. De är ena riktiga glädjespridare, dom behövs i denna hårda värld. Perfektionisterna får försöka skapa den perfekta världen, men jag tror att det är olikheterna som gör livet. Tänk om alla vore exakt likadana perfektionister…usch så tråkigt livet var då.
    Fortsätt att kämpa, ni är vinnarna!
    Önskar er en riktigt mysig adventstid! Kram/ruffa

  • http://tantraffas.blogg.se Åsa

    Ni skriver så fint om er och er fina lilla prinsessa.
    Min mor hade en moster som hade Ds och det var på 20-30 talet och då var det vanligt, att man gömde undan dessa barn…
    Men, Stina som hon hette, hon var alltid med och var en otroligt snäll och go själ.
    Min mormorsmor (Stinas mor) hon var stolt över sin duktiga flicka och det var inte vanligt, att man visade det på den tiden.
    Hoppas, att det kommer att vara ett samhälle, som finns till för alla, för en ”perfekt värld”, vem ska bestämma hur den ska se ut…?
    Jag önskar er allt gott och ha en bra juletid tillsammans med er prinsessa.