I fredags ringde de från dagis. Elvira hade kräkts. De berättade om omtagningar på magsjukan. Det visade sig vara falskt alarm. Puh!
Så för första gången på flera veckor kunde hela familjen göra något kul tillsammans. Vi åkte till järnvägsmuséet. Vi har varit där förut, som vuxna. Den här gången åkte vi dit som barn. Vi klättrade upp i tåg, vi klättrade ut ur tåg, vi gick under tåg, vi körde tåg, vi lekte med små trätåg, vi sprang hit och vi sprang dit, vi tryckte på knappar, vi åt glass och vi lekte med alla leksaker i souvenirshopen. Vi läste inte på en endaste informationstavla, men det var inte meningen heller. Det var kul!
Bild: Privata foton och ett tåg från brio.net
Jag puffar en sista gång för alla barnhjärtansmånad. Tre dagar kvar av kampanjen.
Och så bidrar jag med en liten historia från verkligheten. Som alltid med andra ord.
Elvis bläddrar i dagstidningen. Hittar en bild på en iphone, pekar på bilden och säger ”pappas”. När han läst klart traskar han vidare in i tvättstugan, hittar en nytvättad disktrasa (ja vi är lite snåla och återbrukar) plockar upp den och säger ”mammas”.
Verkligare än så kan det inte bli. Pappan har sin iphone klistrad i handflatan allt som oftast. Mamman har ofta disktrasan fastgeggad i sin. Att mamman har en egen iphone (pappans gamla, notera gamla) har kanske sprungit Elvis förbi. Det är inget han förknippar mig med. Uppenbarligen.
Som tur är så tycker Elvira att det är kul att gå till doktorn. Fortfarande får man kanske lägga till. Doktorväskan är en av favoritleksakerna och det är lätt som en plätt att få på ytterkläderna när det vankas ett besök till doktorn. Hon borde ju ha tröttnat kan man tycka. Den här veckan har hon träffat doktorn tisdag, fredag och lördag.
Idag var det Elvis tur att besöka doktorn. Pappan sitter på golvet och klär på Elvis ytterkläderna. Elvira kommer springandes och följande scenario utspelade sig i hallen.
P – Elvis ska åka till doktorn.
E – Ija dokto.
P – Nej, bara Elvis ska åka till doktorn.
E – Ija dokto. Sätter på sig skorna.
Mamman kommer och lägger sig i.
M – Elvira får stanna hemma med mamma.
E – Ija dokto. Börjar att sätta på sig jackan.
M – Nej, Elvira inte…
E – Ija dokto
M – Nej, Elvira inte åka doktorn, bara Elvis.
E – Nääé! Ija dokto. Fortsätter med jackan.
Mamman tar Elvira i sitt knä
M – Elvira stanna hemma.
E – Nääé! Slingrar sig.
Pappan och Elvis säger hejdå och vi vinkar. Elvira gnäller och visar sitt missnöje över att inte få följa med. Vi går och vinkar genom fönstret.
M – Bara Elvis åka doktorn.
Elvira suckar missnöjt
M – Vill du ha en glass?
E – Glass!! Skiner upp och vill ner, tar av sig jackan och skorna.
Sedan sitter vi och myser i soffan framför Madicken och äter glass. Doktorn är ett minne blott.
(Elvis hade dubbelsidig öroninflammation. Elvira hade ensidig igår, men idag rann det ur det andra örat också. Sjukdagarna fortsätter.)
Tack för era bidrag hittils.
Barnen hann gå fyra dagar på dagis. Vi hann gå på genrepet av Melodifestivalen. Och sedan var vi på det igen. Inte magsjuka men någon annan lite mer diffus sjuka. Virus kallas det visst. Elvira har än en gång varit på hälsocentralen med tre-siffrig snabbsänka. Prover och lungröntgen visar ingenting. Idag är det fjärde dygnet med hög feber. Och inatt hakade Elvis på.
Barnen leker bra emellanåt, men var tredje timme avstannar leken och de ligger i varsin hög och kokar. Egentligen skulle vi be att få ta snabbsänka på Elvis och se vad hans värde ligger på för att jämföra. Återbesök i morgon.
Första versen är så träffsäker.
Här finns några reaktioner. Har hört reaktioner ang Måns medverkan. Men poängen med Glada Hudik Teatern är att man jobbar tillsammans, med diagnos eller utan. Fast ok, entrén var kanske lite fjantig. Nästa år vill vi se dem vara med och tävla, eller hur? Tänk vilken skräll om de skulle vinna. Och tänk vilken skräll i den internationella finalen. Öststaterna skulle sätta vodkan i vrångstrupen 
Av någon anledning fungerar inte hjärtat, men länken finns där så klicka i tomrummet här ovan så får du info om vårt hjärta.
Vi firar inte kollektivt i vår familj. Inte när det gäller Alla hjärtans dag i alla fall. Vi har ett annat datum, jag och pappan. Lite lustigt är det ju, när man tänker på det. Nu när man har någon att fira med känns det krystat. Men för 20 år sedan, då kunde man nästan offra en arm för att öka chansen att få ett kort i skåpet, eller blommor med bud, eller i bästa fall en dejt. Som tur är lär livet oss att värdera annorlunda (jag tänker på förlusten av armen). Dagen idag är visserligen ett kommersiellt jippo, men ändå en ypperlig påminnelse.
En påminnelse om att det föds 1000 barn varje år som kommer att behöva hjälp med sitt lilla goda och oskyldiga hjärta. Hjärt- och lungfonden äger februari månad, när det kommer till insamlingar. I 14 dagar till kan DU bidra till att alla dessa barn ska få jämlik och tillgänglig vårt oavsett var i landet det bor. Den som kan göra det tillgängligt för barn i småstaden är Gertrud, hon är ett videonätverk som kan knyta ihop landets barnhjärtmottagningar. För att nå fram behöver Gertrud 10 miljoner. Gertrud delar inte bara med sig av kunskap hon delar även med sig till tre forskare i barnkardiologi.
Jag tycker att vi gör som Gertrud och delar med oss. 30 kr till Hjärt- och lungfonden istället för en ask godis eller en bukett blommor. Eller både och. Eller alla tre. Snälla skicka ett sms och hjälp oss att hjälpa andra barn.
Sms:a ”BARNHJARTA 345″ och ”ditt namn” till 72901 så skänker du alltså 30 kronor till alla barnhjärtans månad. Dessutom dyker ett tack med ditt namn upp i hjärtat.
Igår kväll var vi på genrep. Precis som planerat. Det ser lovande ut inför lördagskvällen. Utan att avslöja för mycket måste jag ändå kommentera mellanakten. Det var den jag satt och väntade på. Tillslut kom den, efter snabbrepriser, påor och sketcher. Och där stod de, Glada Hudik-kören. Och de stod där stadigt och självsäkert.
Tänk på sammanhanget. Ett program som går ut på att rösta fram den bästa, en vinnare. I det forumet får detta gäng berätta att alla är lika bra. Och tänk i det stora hela, tänk på tiden vi lever i. Vi har en teknik som erbjuder fosterdiagnostik åt alla samtidigt som vår lycka är perfektion, likriktighet och självförverkligande. Mitt i allt detta får alla dessa gäng, (Köping-gänget, ICA-gänget och Hudik-gänget) utrymmen på bästa sändningstid att säga att alla är lika bra. De hälsar på hemma hos oss genom tv-apparaterna och får oss att skratta , att känna värme och tänka ”ja, varför inte”.
Egentligen är det självklart. Alldeles självklart. Lika självklart som att vi lär våra barn att det är fel att slåss, att alla får vara med och leka och att man inte får säga dumma saker. Men vi vuxna har ju undantagsregler. Vi får äta glass före maten och vi får tycka att vi är bättre än andra. Vi lever inte som vi lär.
Med tanke på det så är det ju smått fantastiskt, att vi kommit hit. Att vi på bästa sändningstid, tillsammans med någon miljon medtittare får bli påminda om att alla är välkomna. Det kallar jag lördagsunderhållning.
Viktig lördagsunderhållning, både för Elvira och hennes bror.
Förra gången vi hade magsjuka hade vi biljetter till Glada Hudik- teaterns föreställning Elvis. Biljetterna såldes via vänner och vi satt hemma snuvade på konfekten (i dubbel bemärkelse).
I julklapp fick jag två biljetter till Melodifestivalen. Och tro mig när jag skriver att jag blev lite extra glad när jag läste detta, de glada gänget står för mellanakten. Vi ska inte vara i händelsernas centrum på lördag utan på genrepet dagen innan. Måtte de vara med då!
Missar jag dem igen får jag väl helt enkelt åka till N.Y. i sommar igen. Då de sätter de upp Elvis over there.
Det bästa med magsjuka är att man känner sig som ny när man blir frisk. En ny människa, frisk, stark och full med energi.
Man städar ut sjukan på samma lustfyllda sätt som man städar ut julen. Man ger sig ut i friska luften som känns friskare än någonsin. Man älskar livet, är mer tacksam för barnen och är glad, glad, glad. För på så här gott humör var det längesen man var. Och mat, tack gode Gud för mat! Resterna som såg ut att kunna krypa ut ur kylskåpet själva igår, ser delikata ut idag.
Men idag skippar vi ändå resterna, här lagas det potatisgratäng och kotlett i det skinande rena köket, och barnen är nyvakna i soffan efter den uppfriskande pulkaåkningen. Tänk att det krävs en magsjuka för att man ska uppskatta livet lite extra. Tillvaron fick samma boost som håret då det äntligen blev tvättat, med ett schampoo av volume sensation-karaktär.
Och imorgon, är det tisdag. En helt vanlig tisdag…