Första äventyret klarade Elvira av på egen hand.
Pappan och jag var sysselsatta med att måtta vart en tavellist skulle placeras. (Så lång var pausen från borrmaskinen). Detta tog ca 30 sek. Under tiden klättrade Elvira upp till övervåningen alldeles själv.
Pappan blev lite kallsvettig när han kom ut i hallen och såg ett par små ben bestiga det sista trappsteget. Elvira var dock mäkta stolt.
Så var det då sista arbetsdagen innan semestern. Om man inte gör som mig och anställer folk som börjar på måndag och behöver introduktion och sedan sprider möten över hela första semesterveckan…. Alltså en veckas jobb till.
Men sen… Ni ser ju räknaren här bredvid, det kanske blir ledigt snabbare än man tror 
För två nätter sen var jag rätt säker på att det var dags, mamman andades tungt och verkade orolig och jag själv kände nervositeten spridas i kroppen. Falskt alarm dock. Men snart, snart är det dags. Och då är plötsligt semestern slut innan den började.
När småsyskonet kommer blir jag och Elvira ett litet team i familjen. Vi ska vara som en lite scoutpatrull som äventyrar oss genom sommaren. Det utlovas bad i havet och glass. Turer i skogen och grillad korv (om nu mamman tillåter oss att köpa en grill någon gång). Vi kanske sätter upp Elviras tält i trädgården och berättar spökhistorier och ficklar (så gott det går, här i Norrland blir det ju aldrig mörkt).
En sak vi INTE ska göra är att bygga/snickra/gräva/släpa/borra/skruva, nej för nu är vårt hus färdigt. Eller inte riktigt, scoutpatrullen Gäddan ska montera en garderobsdörr när den kommer hem från lackfirman. Men när den väl är uppe, då har vi sommarlov!
Det blir nog bra ska Ni se. Och se, det kan Ni göra just precis här på bloggen. Vi håller Er uppdaterade kring äventyr och annat.
MVH
Scoutpatrullen Gäddan
… för en dag? Är det en vanlig dag?
Nej, det är ju Elviras två årsdag… och midsommarafton!!!
Eftersom vi är i stugan så fick Elvira en av sina presenter i förväg. Det är ju så himla bra (tycker Elvira) att resa sig upp i kundvagnar, matstolar, barnvagnar, lära-gå-vagnar m m. Men i denna sitter hon fast. Ha! 1-0 till mamma och pappa.
Det bästa sättet att se till så att pappa gör det rätt är att vara lite lagom i vägen. Då får han pauser till att tänka efter.
Elvira är nöjd, hon har inte förstått att mamma och pappa leder.
Fler födelsedagsbilder följer då vi är hemma igen.
Jag har tidigare påpekat att det inte är hjärnan som är det största hindret för människors utveckling, utan samhället.
Här är lite lästips om två personer med livet framför sig.
Maria – en glädjespridare som gillar sommarlov
Den långdragna förkylningen som sist blev en öroninflammation är ju botad sedan en tid. Men spåren sitter kvar. Inte i form av snuva, narig näsa, slem eller hosta. Nej, utan i form av låtsaslek. Att låtsas-snyta sig i pappret, att torrhosta och att låtsas-nysa. Detta sysslar Elvira med då och då. Här om dagen serverades det pannkaka. Pannkakan visade sig vara en perfekt näsduk i denna lek och varför inte, man tar vad man har när man ska låtsas-snyta sig.
… här var det igendammat
Vi har varit på ”minisemester” till Skåne där vi bl a firat student och lekt med hundar.
Att vara bortrest må vara en dålig ursäkt för inläggstorkan. Hörde på omvägar att grejen med Internet visst är att man kan komma åt det var som helst. Men ni vet hur det är. Först ska man packa i ordning allt, resa, umgås, resa hem. Och väl hemma tar det några dagar innan man är i ordning. Det ska packas upp, handlas mat, tvättas och så måste man vila upp sig efter semestern 
Hur som helst, Elvira blev snabbt voffsingarnas bästa vän (åt minstone vid måltiderna). De kom på att hon tappade mat och hon i sin tur kom på att man kunde ge dem mat. Resultat, det var ofta en hund i närheten av Elvira.
Elvira äter frukt ur mammas bålglas. Hunden väntar…
Elvira äter grillad korv. Hunden väntar…
Elvira ska ju snart bli storasyster. Jag tänkte att detta kräver lite förberedelse. Sedan dagisstart har Elvira lagt sig till med nya kunskaper som att knuffas och klappa hårt. Det är ju bra att hon ger igen på dagis, men hemma måste vi klappa fint. Därför sprang mamman och köpte en babydocka att öva på.
Dockan kan suga på flaska, skratta, jollra och gråta. Den emottogs av Elvira med blandade känslor. Först avvaktande, sedan med nyfikenhet. Men när dockan började grina började Elviras haka att darra och gråten var nära. Därefter drog hon slutsatsen att det var säkrast att hålla sig på avstånd…
Några dagar senare var dockan rätt ok. Att mata är kul och klappa fint det gör hon också, precis som att peta i ögonen, sätta sig på den och slänga den i golvet. Lillasyster/lillebror kommer att få lära sig tuffa tag från start.
