Elvira är en härlig tjej. Dock har hon några ”ovanor”. Åtminstone när hon är med mig.
- Ska vi borsta tänderna biter hon fast tandborsten.
- När jag ska tvätta hennes mun och händer sitter hon grensle över mitt upplyfta lår framför handfatet. Medan jag kämpar med tvålpumpen stänger hon av vattnet och försöker trixa sig av mitt ben. Vi kämpar på på varsitt håll, jag med att fullfölja tvättningen och hon med att komma där ifrån.
- När det serveras dryck slängs pipmuggen med all kraft i golvet efter varje klunk.
- Ligger det inte några matrester på golvet redan så ser hon till att det gör det.
- Vill jag att hon ska sitta på pottan, tycker hon att hon ska krypa där ifrån.
- Tycker jag att hon ska sitta ned i badkaret, tycker hon att hon ska stå upp.
- Bland det roligaste som finns är att sätta på strumpor, skor och mössor. Men när mamma vill göra det, då åker de av.
När jag tjock, klumpig och svettig tappar tålamodet och säger nej skrattar hon bara åt mig. En mammas lott, eller?
Det här skrev jag för någon dag sedan men publicerade det aldrig då. Så därför känns det som om jag måste försvara henne med att säga att söndagseftermiddagen var riktigt trevlig och medgörlig. Och sen är det ju kul att hon säger ett ord och använder det i ”rätt” sammangang, -Nej! 
Det är väl ingen i vårt avlånga land som undgått försmaken av våren? Tänk att äntligen få bära gympaskor och tunn jacka, skärma av kvällssolen med persiennerna, ha utelek utan gegga och frusna fingrar. Man kan an alka sommaren.
Den här sommaren har vi väntat lite extra på. Dels för att familjen utökas och dels för att Elviras bästis med största sannolikhet är färdigbehandlad från sin leukemi. Vi kan börja umgås som ”vanligt folk” igen, spontant som man bör. Vi har bokat semester ihop, det bär av till Vimmerby. Barnen är i minsta laget, men föräldrarna kan väl ha minst lika kul bland rumpnissar och pysslingar.
Löpsedlarna är ju inte kända för sin trovärdighet, men för några dagar sedan utlovades värme tre månader på rad.
Det väntar en härligt tid framöver. Vad ska ni göra i sommar?
Det här med språk är ju intressant. Det är intressant hur ord kommer och går. Vad man får och vad man inte får säga. Något som ansetts korrekt för några år sedan kan idag tolkas på ett helt annat sätt. Det är väl vi som lever i samtiden som påverkar mest om jag får gissa. En klassiker är ju negerbollen som blivit chokladboll.
När jag var liten gick man på dagis, idag går man på förskola. Och de som jobbar där kallas förskollärare eller barnskötare och inte dagisfröken. När man blir sex år börjar man inte längre på lekis utan man flyttar upp till sexårsverksamheten för att därefter börja år ett i grundskolan. När jag började skolan gick man i årskurs ett. Och har man varit funktionshindrad eller funktionshandikappad så är man i dag funktionsnedsatt.
Det gäller att hänga med i svängarna. Jag får uppfattningen att det ofta är vi människor som smutsar ned ordet, använder det på fel sätt, så att det i förlängningen tolkas nedvärderande. Det är då vi hittar på ett nytt ord som inte har några fläckar. Det är därför man inte längre kallar personer med Downs syndrom Mo….ida. Downs syndrom fungerar ju bra…. än så länge.
För ett tag sedan läste jag om en våghals till kille. Galning var min kommentar. Men det är bara att konstatera, vi har en galning här med.
En av de saker som impulshandlades på IKEA (för det gör man ju alltid när man är där, förutom det man kom dit för att köpa) i helgen var en liten korgstol till Viran. En egen tv-fåtölj så hon slipper få nackspärr när hon kollar Teletubbies. Men krativiteten flödar och stolen kan även användas till annat. Eller rättare sagt, det är det den används till.
Om ni undrar så är det Babba och inget annat hon har i munnen
Vi har haft en lång, händelserik och effektiv helg. Det började med ledig fredag för mamman och Elvira. Vi badade på hab på förmiddagen och åkte på familjedag på samma ställe på eftermiddagen. Nya lokaler och nya leksaker. Nya barn och nya föräldrar. I fredags kom också snickarna!!! Så i lördags kunde jag plocka in det sista i köket. Elektrikern gjorde färdigt eljobbet (nästan, han glömde en köksbelysning). Pappan har byggt hylla i garaget så nu får bilen plats, bytt däck, satt upp ledstången som mamma målat (ett antal gånger, nu får det duga…) och satt upp en fönsterbräda som väntat alldeles för länge. Vi har varit sociala med vänner, varit till IKEA (igen), brytit isen med närmsta grannarna i sandlådan, satt upp barngrindar i trappan, gungat och cyklat. Och i bästa fall kommer snickarna tillbaka i morgon för att byta ytterdörr. Tänk om vi börjar närma oss slutet…. på renoveringen alltså.
Än en gång är det (enligt mig) överbevisat att man inte kan jobba heltid och ha småbarn. Viran och jag är hemma själva då pappan är borta på jobb. För att hinna lämna Viran på dagis och komma något så när i tid till jobbet fick jag gå upp 05.30. Viran lämnades (utan gråt) 07.30 och fick stället för sig själv då hon var först. Tänk att ha det så varje dag. Vi behövde inte stressa men nu när barnet är nattat är man ju redo för sängen själv.
Egentligen borde jag sortera in våra bilder som ligger huller om buller i datorn, skriva kommentarer i fotoalbumet, gå ut med soporna, fila fötterna, förbereda för snickaren som kommer i morgon. Men jag tror jag publicerar inlägget och surfar vidare med de nariga vinterfötterna på bordet.
Att vara familj kräver sin planering har det visat sig. Hittils har två av tre alltid kunnat ta dagen som den kommit. Men med alla tre på varsitt håll och med varsitt schema krävs en almanacka. Frågan är bara vilken typ av almanacka. Jag (mamman) tycker en pappersvariant med en kolumn för varje familjemedlem vore praktisk att hänga på väggen i köket. Då kan man kasta ett öga varje morgon och kväll. Pappan tycker att papper är förlegat och föredrar Google kalendern, den kan man kolla via dator och mobiltelefon. Elvira har inga specifika önskemål i frågan annat än ”papper är gott och tangenter/knappar är kul”.
Så, på vilket sätt tror ni att vi planerar? Jo, mamman för in alla Elviras och sina egna aktiviteter (de som pappan måste känna till) i Google kalendern och i sin egen fickalmanacka. Dubbelt arbete med andra ord. Pappan kör enbart Google. Rättvist? Nej, kanske inte. Men då får väl mamman hänga med i utvecklingen och lära sig synka mobilen till datorn och gud vet vad. Då föredrar jag hederligt dubbelarbete.
Hur gör ni?
Elvira trivs som fisken på dagis. Har haft tre toppendagar på rad dvs inte sovit lika mycket, ätit bra och lekt. Favoriterna är studsmattan (att klättra upp och ner), bondgården (leka med grisen och kossan), spegelväggen (att charma sig själv) och docksängen (att klättra upp och sitta i den). Hon gallskriker när man går, men glömmer varför i nästa sekund då föräldern är borta.
Pappa trivs som fisken på jobbet. Har haft utvecklingssamtal med cheferna. Favoriterna är kaffemaskinen (kasst kaffe, men en anledning att lämna kontoret), MacBook Pro (det bara funkar) och det ny-rensade kontoret (vik lagerlokal under föräldraledigheten). Han går upp tidigt på morgonen och glömmer att han egentligen är morgontrött.
Mamma trivs som fisken i hemmet. Är åter hemma efter 30 timmars bortavaro pga konferens. Favoriterna är köket (det enda rummet som är fullt möblerat), familjemedlemmarna (himla skönt att bara vara) och möjligheterna (många planer, dock begränsade resurser). Hon suckar över dammet men är för lat för att torka bort det.
Fabian är klar med frukosten på dagis och ser sig omkring.
”Alla har ätit färdigt nu utom Elvira, hon är bara gullig”
Jag har ju förmånen att få hämta Elvira varje dag. När jag kommer serveras mellanmålet och alla barn sitter vid sina platser och äter.
Min blick söker sig genom bokhyllan som står i synfältet och genom gluggarna kan jag se bordet där Elvira sitter. Jag rundar bokhyllan och säger -hej, hej! Elvira upptäcker min röst och vänder blicken mot mig. Ett stort leende får jag som svar. Där sitter hon med de andra barnen och äter banan eller slickar smöret av knäckemackan med toffsarna på svaj och med kladdiga kinder.
Det är nästan så att jag inte känner igen henne. Jag ser henne med andra ögon, i den miljön blir hon en annan. Ett mycke större barn än den lilla tjej vi har hemma.
Och just då väller den mäktiga tycka-om-känslan upp till ytan. Den känslan som alltid finns där, men som vid olika tillfällen sköljer över en som en våg.