I går var jag och Elvira på en heldagsföreläsning med Irene Johansson som står bakom Karlstadmodellen. En modell för de personer som har svårigheter med språkinlärning. Hon arbetar både med vuxna och barn och många av hennes studier är fokuserade på språkinlärning vid Downs syndrom.
I dag kan jag inte återberätta vad som sades i går. Karlstadmodellen är så omfattande att man kan bli helt slut av att bara höra ordet. Det är så oerhört många övningar som modellen innefattar. Tanken är att man ska välja det som passar individen, men bara att göra det urvalet känns hur tungt som helst.
Irene avslutade sin dag med att presentera statistik. Alla med Downs syndrom som varit med i diverse studier hade ett språk, vare sig det var tecken eller tal. Men jag undrar hur det gått för barn med DS som inte kommit i kontakt med modellen, hur har det gått för dem? Varför kan man inte få ta del av båda sidor?
Det är lätt att känna sig stressad när man inte vet vad man har framför sig. Självklart ska vi öva och träna med Elvira så hon får de bästa förutsättningar för att skapa sig ett språk. Men ibland undrar jag om man inte underskattar sunt förnuft.
Ett alternativ eller komplement till Karlstadmodellen är James McDonalds Communicating Partners (Kommunicerande samspel). En modell som kan ses som mer human än Johanssons vetenskapliga. Kanske till och med sund och förnuftig. Men vad vet jag, jag har ju egentligen ingen aning.
-
http://www.babyfriends.nu/LinneaAgnes Lena
-
http://www.christinamolin.wordpress.com Christina
-
anne.h