Elvira är en kavat tjej, stora folksamlingar skrämmer henne inte, hon kliver in och tar plats. Hon är heller inte rädd för att säga ifrån om det är något hon inte vill. Hon har heller inga betänkligheter om någon annan har något som hon vill ha, hon tar det bara. Sitter någon där hon vill sitta, så tränger hon sig in. Hon är inte rädd för trafik och inte för några djur (vad jag vet).
Men.
Hon är rädd för glassbilen. Signaturmelodin är läskig. När hon hör den kryper hon ihop, grimaserar och gör sig liten. Hon tittar på någon av oss med nedåtpekande mungipor och skrynklig haka ”-Läskig”. Till vår gata kommer glassbilen på tisdagar vid sju-tiden. Helt fel tid för en småbarnsfamilj. Våra barn är redan i sina pyjamaser då. Därför har hon bara hört melodin men aldrig sett bilen. Det komiska i det hela är att glass är det bästa Elvira vet. Att vara rädd för en bil fylld av glass går liksom inte riktigt ihop.
Nu är det nya tider. Nu är det varmt och kvällarna kan spenderas ute istället för i tv-soffan. Så passande då att glassbilden kom igår. Elvira som var i lekstugan öppnade dörren långsamt innan hon vågade sticka ut sitt huvud för att kolla om pappa var i närheten. ”-Läskig”.
Hon tog mod till sig och handlade en kartong Sandwich. Men trycka på tutan, det var för mycket begärt. En sak i taget.
Hon går nu och nynnar på melodin, rycker på axlarna och säger ”Inte läskig”. Men när jag visslar melodin, tittar hon på mig bekymrat. Helt övertygad är hon ändå inte. Vi får handla fler gånger.
Kommentera inlägget