Vi önskar eder alla en fröjdefull jul
Foto: Katarina Sahlin
Fotogra: Elvira. Som klurat ut hur man fotar och filmar med mammans telefon.
Och när jag ändå är i farten och citerar Elvis så kan jag ju fortsätta med fadern hans som sitter försjunken bakom datorn i soffan och lokalnyheterna på tvn. Jag påpekar att en av hans konsultkolleger är på tv. Då utbrister han
- Ja och det är filmat hemma hos oss!
No comments. 
Vår Elvis pratar hela tiden. Och pratar han inte så låter han hela tiden. Med andra ord så kommer det ljud ur Elvis mun HELA tiden. Och inte pratar han med de små bokstäverna. Nej vår Elvis pratar ur skägget. Högt och tydligt.
Ibland bara så här,
-Mamma
-Ja
-Mamma
-Ja
-Mamma
-Jaa
-Mamma
-Ja men vad är det? Vad är det du ska säga?
Något annat har fångat uppmärksamheten och han är i nästa rum och låter och hör inte vad jag frågade.
Ibland blir man galen t ex när jag ska hjälpa honom på med ytterkläderna. Hans tankar är någon annanstans. Han samarbetar inte och så står han och låter -aaaaaoooooaaaaaaooooooooooo rakt i mitt öra och stirrar i taket. Då slinker det ur min mun -Ååååå jaaag bliiir gaaaalen! Det har faktistk hänt så många gånger, så barnen läser mitt kroppsspråk eller noterar ett par sneda ögonbryn och frågar -Mamma e du galen nu?
Men man är ju också så himla glad för att han pratar så bra. I slutet av sommaren satt vi vid köksbordet och ritade/målade när Elvis plötsligt säger (inspirerad av filmen om Tingeling) - Mamma, jag vill ha en fältjournal. Vad svarar man på det? Ja visst Carl von Linné lille.
Elvis språk är också fin-fin draghjälp åt Viran och hennes språk. Hon lär sig mycket av honom. Till en början var det fraser, nu är det meningsbyggnad.
OCH det är ju så härligt att man mitt i allt detta ståhej och galenskap ändå kan ta del av så mycket roligt. För även om han låter hela tiden och gör oss galna ibland, så kan han vara så himla rolig, utan att ens veta om det. Som idag, när pappan hämtade på förskolan och han frågade Elvis
-Vad har du gjort idag då?
-Jag har jobbat, jag har jobbat mycket. (Suck.) Jag är så trött.
-Oj då, vem har du då jobbat med?
- Jag har jobbat med mig själv
Eller senare på eftermiddagen när de kommit hem och Elvis har varit på toaletten och ska sätta på nya kalsonger (det är en procedur ska ni veta, hela korgen plockas ned och gås igenom.Varje gång). Han väljer ett par med Spindelmannen och går mot pappan i köket samtidigt som han lirkar resåren över den knipande rumpan, lite lätt bakåtlutad för att också göra rumpan mindre putande.
-Pappa, jag tycker att du också ska ha såna här
- Vad då?
-Såna här kalsonger?
-Spindelmannenkalsonger?
-Ja, du har ju bara en kalsong
-Va?
-Du har ju bara en kalsong
- Näää… Pappan tänker och fortsätter skrattande
- Ne hej, jag har faktiskt fler än ett par, men de ser lika dana ut.
Det är så vi har det. Dagarna i ända. Galenskap och skratt om vartannat.
Hedvigs storasyster Ebba sa när hon var 10 år -Mamma, jag önskar att varje familj hade en extra liten kromosom, för då skulle världen vara lite snällare.
Visst hade hon rätt. Världen blir snällare tack vare våra barn men också tack vare deras familjer som tar chansen när den ges, och om den inte ges skapar möjligheten, att sprida kunskap och förståelse. Tack för det!
Hedvigs mamma blev inbjuden till riksdagen i oktober för att tala på ett seminarium med anledning om den pågående debatten om fosterdiagnostik och Downs syndrom. Vilken tur att hon inte tackade nej. För visst gjorde hon det bra!
Storasyster Ebba går heller inte av för hackor. Hon och klasskompisarna fick i uppgift av samhällsläraren att återberätta en aktuell nyhet och även berätta sin åsikt i frågan. Ebba ställde sig inför sin nya klass på gymnasiet, bara några veckor in på terminen, och pratade om utvecklingen i Danmark där nästan inga barn med Downs föds längre. Klasskompisarna blev intresserade och undrade hur hon kunde vara så insatt.
Tack alla som gör skillnad för Elvira och hennes ”polare” det värmer gott i hjärtat.
Vi har bakat saffransbullar. Medan pappan och Elvis tvättade bilen, stannade tjejerna inne och bakade.
Nästa generation män (det bästa exemplaret) kom in och hjälpte till på slutet. För att få jämnvikt röt barnen som lejon – mjukt och hårt.
Kuriosa: Traditionellt och hederligt, så blev det för oss när vi fick barn, då föll vi tillbaka till det typiskt kvinnliga och mannliga sysslorna. Fast jag bokar däckbyte, service och fixar försäkringsärenden gällande bilen och pappan tvättar och städar. Så nog är det 2000-tal även hos oss ibland. Fast jag borrar inte, det där med plugg med olika färger går över mitt förstånd
Vi som har släkt på avstånd åker mycket bil. För att det inte ska blir för långsamt försöker vi har roligt. En populär åka-bil-aktivitet i somras var att göra egna sånger med appen Songify. Det blev många roliga sånger och barnen ber fortfarande om att få höra låten som handlar om dem själva. Pappan och barnen gjorde en sång om mamman. Vi skrattar fortfarande åt den, särskilt barnen.
När vi ändå är inne på bajs-temat menar jag. Detta bjuder jag på. Det är ju jul (snart).
Tänk att de har så mycket att säga om mig.
Vi åkte till stugan och satte upp adventsljusstakar, såg över stället och satte ljus på gravarna. Vädret var inte det bästa så vi hade ingen picknick med oss. Elvis försåg sig med dricka från stuprännan.
Kuriosa: Under stuprännan står det sommartid en tunna som samlar regnvatten. I somras riskerade man att bli doppad i tunnan om man sa bajs för 127 890 000 gången. Det funkade ganska bra tills Elvis fick Bajs-boken i födelsedagspresent. För att kunna läsa den var man tvungen att säga bajs. Men begreppet ”att bli doppad” överlevde och nu för tiden är det mest pappan och Elvis som gaddar ihop sig och hotar med att doppa mamman i allahanda ting. Inte för att hon säger bajs bör kanske tilläggas, snarare för att hon har snippa och inte snopp och för att hon inte gärna doppar sig i alla handa ting.
Några bloggar jag läser brukar räkna upp ”saker som hänt” när det hänt mycket som de inte hunnit berätta. Nu när så många ”gubbar med sportmössa” (som min pappa brukar säga) flyttat in i mitt huvud och överbefolkat det så tänkte jag göra lika dant. Detta har hänt.
Jag blir anklagad för att städa bort saker så att de försvinner. Ibland är jag skyldig, men då vet jag var saken i fråga finns. Ibland är jag skyldig och har inte en aning om var saken finns. Men oftast är jag ändå oskyldig, eller hur Martin?
En kväll fick jag för mig att sticka ned handen mellan madrasserna och där hittade jag fjärrkontrollen till vår Apple-tv i sovrummet. Den hade sällskap av några andra prylar. Så, jag kan avskriva ärendet som icke skyldig.
Så tack vare att JAG hittade fjärrkontrollen kan vi efter några månaders uppehåll börja visa film för våra barn på helgmorgonen igen. Vad bra att investeringen kan komma till nytta nu då, om de ligger kvar vill säga…
Kuriosa: Detta är den tredje fjärrkontrollen i ordningen, de andra två har barnen sugit/tuggat sönder.
Hej!
Det var länge sen. Egentligen har jag ingen annan anledning till denna bloggpaus än att jag sysslat med annat och försökt fokusera på det endast nödvändiga. Jag brukar inte beklaga mig över att ”det är så mycket nu” för jag vet att alla andra har det lika dant. Bakom adventsstjärnorna i fönstren har alla sitt. Och man kan tycka sig ha mer när man har ett barn som det snurrar lite extra omkring, fast sanningen är ju den att alla har olika referensramar. Vissa tycker att en förkylning är en bagatell medan andra som nästan aldrig är sjuka kan tycka att det är jättejobbigt.
Det går i perioder, ibland lunkar tillvaron samma samma, och rätt som det är så slår det om och veckoblad för veckoblad rullar förbi. Det är i efterhand när man får en chans till återhämtning som man märker hur mycket kraft vissa saker har tagit. Som det där med förskolecheferna. När vi var klara med den konflikten slog tröttheten till. Man blir liksom näst intill handlingsförlamad och får inget gjort, varken på jobbet eller hemma. Och den där återhämtningen man så väl behöver, den får man inte tid till fullt ut förrän ekorrehjulet snurrar på igen. Det är bara att rycka upp sig och ta tag i nästa ”att göra”
Nästa ”att göra” för mig var att skriva med de större bokstäverna till habiliteringen och än en gång påminna om *begåvningsutredningen. Den som vi kommit överens om att göra under hösten men som ännu inte startat i mitten på november. De stora bokstäverna lästes och vi blev faktiskt klara igår. Så nu dunkar det bakom pannbenet igen av all fokusering och alla moment. Och kanske är jag för petig, men jag tycker nog att jag är skyldig Elvira det, eftersom jag ofta är hennes röst. Och det är bilden som jag återger som följer henne. Då vill man ju att den blir så korrekt som möjligt. Ingen press, liksom. Nu återstår bara resultatet och därefter alla val.
Alla val! Shit pommes frites! Är det något som jag tycker är jobbigt är det när man inte vet hur det blir. Vi har så många beslut för framtiden att ta på olika plan, inte bara gällande Elvira, och allt hänger i luften. Det är påfrestande när man föredrar att vara rationell och effektiv och inte kan vara det. När det är andra att ta hänsyn till och invänta. Och det enda man vill är att veta hur det blir. Eller tro dig veta åtminstone.
Ja, det ska sannerligen bli skönt med julledighet. Fast dessförinnan har vi också en dotter som ska skrapa bort polyper med tillhörande läkning. Och vår son, jag har inte ens nämnt vår son, han som leker med de stora killarna och som dagligen kommer hem med nytt ordförråd, nya beteenden och nya kunskaper, såna som får en att trilla av stolen och sätta i halsen vid middagen. Och så var det det där med jularrangemanget, årsavslutet på jobbet, samtalen att ringa, julklapparna och nedvarvningen. Ja nedvarvningen.
Det är där, mitt i centrifugen som jag befinner mig just nu. Är du också där? Vad gör du för att varvar ner?
*Begåvningsutredning är en kartläggning av barnets förmåga och utveckling inom kommunikation, motorik, resonemang, förståelse och prestation. Resultatet är vägledande vid val av skolform.