Brrrr…. då var det dags att frysa igen.
Det är ju ändå skönt med höst på ett sätt. Man får så mycket tid, känns det som i alla fall.
Att hösten nalkas märks också på andra sätt. Bästisen Astrid börjar dagis. Mammorna kan inte ”hänga” längre för de ska börja arbeta. För min del är det bara 47 dagar kvar av föräldraledigheten. Det känns så där om jag ska vara uppriktig. Vemodigt på ett sätt. Den här tiden i livet är över och kommer aldrig tillbaka. Tänk vad många sådana tider man ska lämna efter sig om livet blir långt.
Med grå moln över balkongen och kalla golv värmer jag mig med den här bilden från i sommar. Det var en härlig tid… precis som denna.
Elvira har inte hämtat sig riktigt från sprutan, men det är på bättringsvägen. Det visade sig att hon har fått de flesta av de biverkningar man kan få av just det pneumokockvaccinet. Med andra ord har hon haft kräkningar, utslag, feber, dålig aptit och diarré. Det är det vi har sysslat med denna veckan. Näringsinnehållet har bestått av yoghurt, kräm och välling. Detta kan man stoppa in i munnen medan hon är upptagen med ett rån (ett rektangulärt från Göteborgs kex, inte ett på banken).
I dag var vi på stranden. Vi satt där på vår filt när det slog oss båda vad otåliga vissa folk är med sina barn. ”I den här takten lär han ju inte simma detta året heller” (Det var svinkallt i vattnet). ”Gud vad han tjatar” (Lillkillen stod vid vattenbrynet och hojtade geggamojja). Men kära nån, åk inte på utflykt då!!! Till slut kom det en familj som faktiskt hade det trevligt tillsammans, som pratade till varandra utan att låta besvärade. Jag hoppas inte att vi hamnar i besvärligt-fällan om några år. Jag tror att detta är en sak som Elvira har och kommer att lära oss, att var sak har sin tid. Det finns ingen anledning att skynda på och det finns ingen anledning att hetsa upp sig. Förr eller senare löser det sig.
I dag har vi också haft besök av en vän och tillika snickare som har hjälp oss att äntligen sätta upp dörrfoder i badrummet. Som sagt, förr eller senare löser det sig. Vad gör det om det tar år… Är det dags att sluta snusa nu då…. eller??
-Får mamma en puss? -Om jag får dina glasögon.
Här kommer klippet jag utlovade i söndagskväll
Sista kvällen på semestern är snart över och vardagen bara några timmar bort. På ett sätt skönt och på ett annat sätt trist. Det är ju roligt att vara tillsammans alla tre, ta dagen som den kommer och att ha möjligheten att göra något impulsivt (även om det sällan händer). Samtidigt är det ju vardagens charm att veta vad man ska göra i morgon.
Vi går ut hårt. Vad passar första vardagen bättre än ett besök på BVC? Elvira ska få tredje vaccinationssprutan och så ska hon få pneumokockvaccin (inte alla förunnat, det ingår i vårdprogrammet). Ja vårdprogrammet ja, vad skulle vi göra utan det? Elvira glider ju faktiskt på en räkmacka (konstigt uttryck egentligen, varför just räkor?) Hon är så påpassad, nästan lika påpassad som vår bil med de årliga serviceintervallerna på märkesverkstaden. Så kommer det att vara för henne hela livet, årliga kontroller och raka vägen till specialisterna, inga omvägar via husläkare. Förmodligen kommer hon aldrig behöva höra frasen ”- Gå hem och vila, blir det inte bättre hör du av dig igen så tar vi ett prov”.
Ja ja, det jag skulle komma till var att tack vare vårdprogrammet slipper jag nu oroa mig för hjärnhinneinflammation. Det är bara för Elvira att slänga sig ut i moln av bakterier och RS-virus. Looki, looki, no sickness, no sickness! Hur skönt är inte det för en mamma? Om hon får syskon utan räkmackor, snacka om att jag då kommer bli en hönsmamma (eller ”hönsigare”, det beror på vem man frågar).
Nu är det dags för sängen, det är ju vardag i morgon. Något som Elvira har tagit fasta på, hon somnade kl 16, väcktes kl 20 för blöjbyte och välling, somnade om och fortsatte drömma. Jag undrar när hon tänkt att vi ska stiga upp. Men som sagt vi går ju ut hårt.
PS. Satt tidigare i kväll och ”slösurfade”, ramlade över denna krönikan. Jag fattar inte, och det gör nog inte mamman heller och tur är väl det, för då hade hon nog inte rest sig ännu. Vad har hon förlorat, vad har hon vunnit och vad har hon lärt sig?
PS 2. För den som återvänder inom kort väntar något gott. Jag lovar dig en filmsnutt med någon på fyra ben.
Hallå, någon hemma? Man skulle inte ta och tro det när det gått 20 dagar sedan sista inlägget.
Vi har varit på semester. Kosan styrdes först mot Stockholm för en hotellweekend och museér med ”fam Ovitsch”. Ursprungsplanen var Skansen men vädret tillät inte den utflykten. Mest impad var nog katten som bodde på hotell för första gången. Under denna helg fick Viran kläm på hur man klappar händerna och reser sig till sittande.
Märthas tvillingar Astrid och Elvira på Tekniska museét
Därefter lämnade vi katten på ”Kattpensionat Trosa” och fortsatte vår färd mot Skåne där vi blev kvar i drygt två veckor. Vi, Martin och jag, träffade kompisar, släkt och gjorde utflykter. Elvira klappade händerna och satte sig upp. Ursprungsplanen var sol och bad på stranden men vädret tillät inte det. Vi fick en dag, och tur var det.
Elvira i Falsterbo, första doppet i havet, i livet. Det ni!
Vi besökte också Jakriborg, en by i byn Hjärup mellan Malmö och Lund. Nybyggt men i hansa-stil, häftigt, centralt och mysigt. Folk bor förstås där och så vill även min man göra. Elvira klappade händerna.
Nu är vi hemma, packningen är upppackad och tvätten är tvättad. En rolig deltalj är att Viran och jag delade på en 50 liters trunk och Martin hade sin packning i en välfylld tygkasse.
Nu när semestern är avklarad ska vi bara luta oss tillbaka och vara ”lediga” 😀
