Vi kom hem med ny energi efter semestern. Äntligen tog vi tag i sovandet. Båda barnen sover bra om natten. Men det har länge varit på tiden att bygga om Elviras spjälsäng och få Elvis att somna i sin. Att det ska ta sådan tid att komma till skott. Vi tog för givet att det skulle bli några jobbiga kvällar.
Elviras säng har nu tappat en långsida. Hon kan kliva i och ur som hon vill. Det gjorde hon första kvällen, men nu fyra nätter senare lägger hon sig på plats och somnar lika fort som hon gjorde bakom galler. Klockan sex kommer hon trippandes och väcker oss andra och dagen är igång. En bättre väckarklocka kan man inte ha.
Elvis känner sig trygg i sin säng efter två veckor. Men separationsångesten som kommer och går är här på besök, så jag kan inte lämna rummet…än.
Men sakta går vi mot målet – att Elvis ska flytta in till syrran.
Fredagar är lediga dagar. Då hänger barnen och mamman tillsammans. Ibland är det trevligt och ibland är det tortyr. Det beror på familjemedlemmarnas humör och hälsa samt väderleken. Idag hade vi det trevligt. Vi lekte ute länge på förmiddagen och på eftermiddagen tittade vi på Kika på Ika, åt frukt och ritade. Att rita är nog favoritsysselsättningen just nu.
I USA såg vi kritor i plaströr, omöjliga att bita på och bryta sönder. Jag har inte sett några här än, istället kom jag hem med Gelkritor (också i plast). Kan rekommenderas, man behöver knappt trycka kritan mot pappret för att det ska bli färg. Elvira trycker dock hårt = mycket färg, både här och där bl a på läpparna. Men hon är ju tjej så man kan inte klandra henne.
Ja just det, min fältstudie. Tyvärr är resultatet negativt. Den enda person med DS som jag såg i USA var turist. Men, vi rörde ju oss också i de turistattraktiva områdena i NYC. Och i Bethany Beach säsongsjobbar man eftersom i princip alla drar när sommaren är slut. Dock borde Great Barrington ha varit ett ställe där vardagen lunkade på. Jag besökte ganska många affärer där och alla vet ju att amerikanarna knappt har semester. Men nej, lika dystert som här hemma på den fronten. Jag tycker att oddsen borde ha varit större med tanke på att de är så många fler människor och att det inte finns samma ”kommunala skyddsnät” som här. Trist hur som helst.
Vi har varit hemma en vecka nu. Upplevelserna har hunnit marinerats och kategoriserats. Här är några iakttagelser;
Märkligast på resan: Abercrombie & Fitch-butiken på 5th ave. Med nedsläckt belysning, parfymluft och högsta volym i högtalarna kändes det som om vi var på nattklubb. Expediterna dvs de trendiga tvättbrädekillarna i uppknäppta rutiga skjortor, de dova ljus-spotarna riktade på kläderna och de övriga kunderna som mest bestod av ungdomar bidrog till att vi kände oss lassgamla när vi äntligen hittade ut ur röran.
Störst på resan: Alla bilar. När vi hämtade vår hyrbil som var en Dodge Van (plats för sju, vi fällde sista sätet och lastade våra vagnar och väskor) tyckte vi att den var jättestor. När vi sedan befann oss ute på motorvägen kände vi oss små jämfört med alla stora SUVar och lastbilar.
Godast på resan: The American Barbeque. Detta är pappans kategori. Han är svag för grillat. Vi blev bjudna på två ”steak outs”. Köttbitarna var saftiga och möra, perfekt grillade med mycket god smak. Vi får försöka att hitta motsvarande här hemma. Vi har listat ut att den ena middagen var rostbiff. Men vad New York T-bone steak är har vi inte kommit på än. Vi får väl googla.
Barnens höjdpunkt på resan: Pingvinerna på Cenral Park Zoo. Exalterade till tusen tryckte sig Elvis och Elvira mot glaset och tittade på de fartfyllda pingvinerna. De simmade, dök och vaggade på land. Där hade vi kunnat stanna hela dagen om det inte varit för de andra barnen som också ville se. De blev protester när vi gick där ifrån. Tänk att vi fick se Pingu!
Det mest amerikanska på resan: Storleken. Oavsett vad det är som ska mätas eller graderas så är storleken större än hemma. Myggbetten kliar mer. Den stora drickan till menyn såg ut att vara ca 75 cl. Det räckte med XL på kläderna till pappan som annars brukar få köpa XXL. Antalet bröllopsgäster ca 200 st. Motorvägarna utanför NYC och en bra bit till var fem-filiga i vardera riktning. Och som sagt, bilarna.
Billigast på resan: Bensinen. Vi fyllde hela tanken på ca 60 liter för ca 300 kr.
Trevligast på resan: Amerikanarna. När vi gick på morgonpromenad hälsades det ”morning”. När vi skulle igenom dörrar med barnvagn höll den mötande amerikanen upp dörren. Amerikanen lämnade också företräde när vi kom med barnvagn och bad om ursäkt med ett ”Excuse me” eller ”Sorry” för att han/hon var i vägen. Servicepersonalen (restaurang, butik, hotell mfl) uppmärksammade barnen och hälsade och småpratade glatt. Andra mötande amerikaner hälsade på barnen när vi passerade. De har en mycket gemytlig stämning sinsemellan.
Resans kontrast: Svenskarna. Nylandade på Arlanda ska vi ta oss från flyget via bagageutlämningen till transfern som ska ta oss till parkeringen. Svenskarna springer/genar framför barnvagnarna och ingen på bussen erbjuder sig att hjälpa till när vi ska gå på med två vagnar och två stora väskor.
—Uppdaterat av Pappan—
Vi såg dock en stor (så klart) affisch vid Time Sqare som gjorde reklam för Central Park Challenge
på bilden ser man (om man klickar på den och zoomar, och kisar lite för iPhonen är ingen höjdare på att ta bilder) Siobhan som Ni kan läsa mer om här>>
Jag älskar rutiner, och vanor (goda vanor). Det ger effektivitet och man har koll på läget. De sitter i benmärgen och man handlar på autopilot. Å andra sidan är de lätta att sätta ur spel. Det behövs bara en yttre faktor, som ett sommarlov. De dåliga vanorna dock, de är värre.
Jag håller på att bryta en av mina sämre vanor, nämligen att ställa frågor till Elvira och Elvis. Hela dagen kan man höra mig säga, -Ska vi äta lunch?, Ska vi gå hem?, Ska vi sova?, Ska vi borsta tänderna? Retoriska frågor för visso, men det vet ju inte barnen. Så vad ger det för signal? Jo att nej betyder ja. För även om Elvira svarar nej så går vi hem.
Jag får verkligen bita mig i tungan för att det ska bli rätt, -Kom nu går vi hem!
Så var det måndag. Dagis, jobb och vardag.
Vi börjar komma i ordning med tiden. Men det är svårt att komma i säng och det är ännu svårare att komma upp. Tur att man har dagis. Det tvingar en in i lunket. För Elvira var det ett kärt återseende. Hon inspekterade genast alla nygamla grejer. Och för första gången gick Elvis in på egna ben. Om lite mer än ett halvår får syrran visa honom runt på riktigt. Nu börjar nedräkningen till skiftbyte när det gäller markservicen. 17 gubbar!
Nu finns det bilder till våra rese-inlägg. Skadad som man är finns det nästan en bild till varje händelse. Men jag skippade tecknen 
Ni får ursäkta dröjsmålet, men vart tar tiden vägen? Och glöm inte muspekaren på bilden för beskrivning.
Nu ar vi inne pa sista dagen. Imorgon bar det av till flyget.
Igar stannade vi i krokarna och umgicks med vara vanner. Det blev tid till att promenera och ata lunch i den lilla staden. Sedan akte vi hem till bruden och badade. Elvira haller sig hellre pa land, framfor allt i poolhuset. Elvis gillade att bada. Pa kvallen grillade vi. Det kandes som semester.
Idag ska det regna. Vi stryker darfor resan till Boston och gar (eller aker gor man ju) pa upptacksfard i narheten. Det finns maaanga antikbutiker, titta kan man ju alltid gora…
Nar vi lamnade city lamnade vi ocksa bredband och mobiltackning visade det sig Och vi som klagar pa Telia nar vi befinner oss i urskogen..
Vi hade tre natter i Bethany Beach i Delaware. Det var ett kart aterseende och alla sag ut som forut, farutom nagra fler gra och en och annan tonaring. Vi fic en formiddag pa stranden och en dag pa outlets (det var for varmt for att vara ute) och dagen vi akte upp igen regnade det. Sista kvallen hade vi barnvakt och gick ut pa italiensk restaurang, tva ratter i lugn och ro, det ar inte ofta. Den tredje ratten fick vi inte i oss och det berodde inte pa nagra andra an oss sjalva. Det fick inte plats.
Elvis och Elvira har alltid varit hejare pa att aka bil, risken ar att vi kan ha forstort detta. Fran Bethany hade vi en heldag i bil, och har i Massachusetts aker vi bil varje dag. Det ar protester, ganska hogljudda sadana. Dessutom har vi spenderat de fyra forsta natterna har pa ett gammalt och fint Inn, utan TV och med vita dukar. Men det var for en god sak. Brollop. I fredags var pappan och golfade med de andra ”groomsmennen”. Mamman och barnen roade sig sjalva. Pa kvallen var det rehearsaldinner och vi hade barnvakt igen! Dagen efter var det sa dags for andamalet med var resa. Pappan var bestman. Det var som pa film. Vi andra tre bevittnade cermonin fran skuggan under ett trad i den avlagsna bakgrunden. Barnen mutades med kex och festis och skotte sig fin fint.
Idag checkade vi in pa det fjarde hotellet (femte uppehallet) och det ar lika roligt varje gang. Men vi har lart oss nu. Dra ur telefonsladden, gomma fjarrkontrollen innan nagon annan gor det, gomma pennorna och forvara toapappret oatkomligt for barn. Pa dagen blev det utflykt med brudparet till en Shaker-farm (museeum) med far, klappvanliga kycklingar och kor samt arga och fula kalkoner. Och till sist ett dopp i poolen, sa nu ar barnen glada igen.
Nu har vi tre natter kvar pa var resa. Vi ska nog hinna med lite till.
Vi kommer ut tidigt pa morgonen, redan vid 8-tiden. Det ar harligt da. Matbutikerna staplar farsk frukt langs trottoarerna, det har inte hunnit bli kvavt, det ar lite folk och mindre trafik. I lordags var det alltsa en dag for barnen sa att de skulle slippa vagnarna. Vi lyckades halvdant. Det gar liksom inte att undga att ga och da maste man sitta i vagnen.
Hur som helst sa var vi bland de forsta i lekparken. Barnen hade skoj och vi sprang efter med varsin Starbucksmugg i handen. Vi var dar tills det var dags for formiddagsluren. Bada barnen somnade. Da passade de vuxna pa att kopa shorts till pappan. Allt som man gillar, men som ar dyrt hemma kostar nastan halften har. Darefter kopte vi picknick-lunch och tog med oss till Central Park. Dar at vi och tittade pa hastar och cyklister som korde turister. Vi kunde inte aka eftersom vi inte kunde lamna vagnarna. Nar Elvira inte sitter i vagnen ar hon allt annat an still. Men en cover-sangare med gitarr och bar overkropp fick henne att sitta pa rumpan i graset i alla fall ett litet tag. Sedan blev det Zoo med bl a isbjorn och pingviner. Och tillsist FAO Schwartz, tre vaningar leksaker. Elvis fick en brandbil (ja ja jag vet… genus).
Sedan tog vi taxi till en cigarr-butik som salde Swedish Snus. Pappan tomde deras lager. Atta dosor General. De var till och med billigare an hemma. Alla nojda, alla glada akte vi till hotellet. Det blev ganska mycket vagnakande men anda dromde mamman oroliga drommar om en borttappad Elvira.
Idag sondag har vi spenderat hela dagen pa American Museum of Natural History. Vi sag nog det mesta, dinosaurier, planeter, apmanniskor, vattendjur, indianer och celler, det tar sin tid nar byggnaden tacker nagra kvarter. En perfekt aktivitet nar det regnar. Imorgonbitti ska vi hitta till var hyrbil och ta oss ner till Delaware. Dar ska vi halsa pa mammans vardfamilj sedan au-pair tiden. Det ar 10 ar sedan vi sags.
Tyvarr tar det for lang tid att ladda bilder. Vi far ta det en annan gang.
PS. Jag har sett en vuxen man med DS, men han var inte personal. I ovrigt sa ar personalen glad och uppmarksammar Elvira, men det tycker jag att de gor hemma ocksa. En del tittar lite extra, precis som hemma, men det stor mig inte. Ingen storre skillnad alltsa.
Okej. Igar, torsdag, promenerade vi genom Central Park medan Elvis sov sin formiddagslur. Sa smaningom kom vi till 5th Avenue och resten av dagen agnades at shopping. Vi tog en paus pa barnavdelningen i biblioteket, det uppskattades av barnen som passade pa att springa runt i ”sagostundsrummet”. Det blev lite shoppat, bl a tugg tobak, barnklader fran GAP och en docka till Viran fran The American Girl, dar man skapar en liten kopia av sig sjalv.
Pa hemvagen gick vi genom parken igen och stannade vid en lekplats. Darefter middag och hotellet. Nybadade och matta somnade hela familjen kl 20.
Idag skulle det regna sa planen var formiddag pa Macy’s och eftermiddag pa The Natural History Museum. Men nar vi kom ut 8.30 var det uppehall och vi borjade att ga och tllslut hade vi gatt alla 45 kvarter till Macy’s. Da kopte mamman nya skor. Nar vi kom ut igen regnade det. Barnen gav upp med all ratt, sa det blev taxi till hotellet och middag pa rummet.
Imorgon blir det en dag for barnen, det ar inte mer an ratt efter tva dagar i vagn.