”Tiden går så fort!”, ”Vart tar tiden vägen?”, ”Veckan består bara av måndagar och fredagar.”, ”Vad stor du har blivit!”

Ibland går tiden så fort så man förstår inte hur det gick till. Till sommaren fyller Elvira 6 år, vem hade kunnat tro det liksom. Och våra vänner har fått barn som hunnit fylla 1 år och som har vi inte ens träffat. Då snackar vi år. År som svischar förbi.

Sedan har vi veckor, som sommarsemestern som alltid är för kort eller detta jullov som skulle bli nästan lika långt som en sommarsemester, tre veckor. Snart är det slut. Då snackar vi veckor. Det har gått fort.

Vi får inte glömma dagarna. De kan också försvinna så där ruskigt snabbt. Nyss åt man frukost och helt plötsligt sitter man och äter middag. Sängen har knappt hunnit bli kall förrän man ska krypa ner i den igen. Tandborsten har knappt torkat. Och man har nästan inte hunnit träffa barnen förrän man ligger och nattar dem. Dagarna bara flyger förbi. Svisch.

Så var det inte idag. Hade jag haft sämre koll på det där med Jesus så hade jag kunnat ta fel på långfredag. Idag var en lååååång dag. Jag fyllde den med aktivitet efter aktivitet och ändå gick inte tiden framåt särskilt märkvärt. Så här:

Vi åt en långsam frukost, satt i soffan och myste i pyjamasen, barnen lekte en stund tillsammans uppe på rummen och jag drack kaffe. Det var behagligt och jag tänkte att det är ju lyxigt det här med helgdagar. Klockan började närma sig lunch och jag kände att nu måste vi göra något av dagen, så här kan det ju inte fortsätta. Därför satte vi igång att baka bullar. Igen. Jag vet. Men det är gott att ta fram ur frysen.

Barnen bakade i pyjamasen.

Den här plåten har bidrag från alla tre bagarna.

Det kom lite puder över natten så barnen var ivriga på att komma ut när bullarna var färdiga. Vi gick till skogen och hittade en koja som de lekte vid en stund.

På vägen hem hittade de en hög som plogbilen skapat, den bestod mest av is men var jättekul att klättra på. Detta kan man sysselsätta sig med i evigheter tydligen. Eller som Elvis sa, ”Här ska jag va om det blir natt” (han menade tills). Så länte var vi dock inte där.

De hittade istället en isfläck som de gjorde ”Rullebumpa” på. Fråga mig inte vad det ordet kommer ifrån. Jag skulle säga ”åka skridskor på låtsas”.

När vi kom hem plockade vi fram de sprillans nya skidorna från förrådet. För att vara första gången för båda, lyckades de bra. De tyckte att det var kul att spatsera omkring på den grusade cykelbanan.

Barnen blev kalla så vi gick in för att äta mellis. Vi dukade upp fruktskålar i vardagsrummet. Elvis tittade på Snövit. Ni ser på uttrycket att han gillar det. Han är faktiskt kär i Snövit. Och Törnrosa. Och Askungen. Och Belle. Men inte i Rapunzel.

Samtidigt målade Elvira ”på det stora pappret”. Den idén var så där bra. Det slutade med att jag fick tvätta överdraget på fåtöljen.

Men äntligen fick vi tillfälle att göra de där handavtrycken som jag så länge tänkt.

Elvis gick från förälskad prins till ett slags rovdjur med svart färg på handen.

Undrar du vad klockan är vid det här laget? Jo klockan är ca 16. Är det inte lite smått otroligt att vi hunnit göra så mycket? Och här emellan har jag vikt tvätt, laddat ny maskin, bäddat rent i en säng, ja ni vet det där vanliga. Vad 17 ska vi göra imorgon?

Barnen frågar efter sin pappa. Han är på resa med jobbet. ”Kommer pappa snart?” frågar de vid middagen. ”Var är pappa?” frågar de på morgonen.

För att få ett grepp om tiden har vi gjort en kalender. Snart så! Snart är han här. Antingen om en evighet eller redan. Det återstår att se. Tiden är så nyckfull. Eller åtminstone känslan av den.

Etiketter:
fredag, 2012-1-06 · Wow! 7 kommentarer »