Är ni nyfikna på hur vi fick denna dag att gå? Jag tänkte väl det.

Jag mår bra när det blir saker genomförda, särskilt sådana man har flyttat framför sig en tid. Så idag mår jag med andra ord prima.

Det var säkert två månader sedan nu som barnen fick varsitt sovrum. Sedan dess har det stått en Billyhylla halvfull med prylar på ett himla störigt ställe, mitt i övre hallen. Den är tom nu och snart finner den ett nytt hem via Blocket. Check.

Billybokhyllans lyckligare kompisar fann, då flytten begav sig, ett nytt hem på nedervåningen. De är nu organiserade med pärlor i en burk, pennor i en annan, tyger i en låda, pyssel i en annan osv. Check.

Jag och mina syskon hittade för en tid sedan förstasidor från Allers bland gömmorna i vårt föräldrahem. Nu har de jag fick fåttt ramar. Check.

Tavelväggen i trappen är inte klar, men åtminstone påbörjad. Halvcheck.

För att genomföra detta var en tur till IKEA nödvändig. Barnen har länge velat gå in och leka på Småland. Den söta tjejen bakom disken förklarade att det bara fanns plats för en. Elvis såg bekymrad ut, tittade på mig och sa ”- Okej mamma, jag kan gå in”. Typ, jag offrar mig. Men den gick jag inte på. Just när jag skulle göra klart för dem att de inte kunde gå in kom en förälder och hämtade sitt barn. Vilken tur! De hade blivit så besvikna. Riktigt ledsna faktiskt.

Det var första gången på Småland för båda. Elvira sprang in och skrattade högljutt när hon gick nedför trappan till bollhavet. Hon var så exalterad. Innan jag hämtade dem 45 min senare lämnade jag ramarna och det andra krafset som man alltid kommer hem med i bilen. Jag kikade då in genom fönstret. Elvira såg lite bortkommen ut och Elvis hade fullt upp. Det högg till lite i hjärtat. Hade hon inte roligt? Kände hon sig ensam? Undrade hon vart jag var? Hade det hänt något? När jag var på plats inomhus spanade jag lite till innan jag gav mig till känna. Då ser jag en flicka i 7-8 års åldern hjälpa Elvira att klättra upp på klätterställningen. Det är sån´t som värmer ett hjärta. Och jag vill tro att det är så de flesta barn fungerar. Att de är hjälpsamma mot mindre. Att de uppmärksammar när det behövs en extra hand och kanske till och med identifierar sig med den mindre och känner igen sig själv i situationen. Vad tror ni?

Just nu ångrar jag att jag inte tackade henne för det. Som en uppmuntran och ett erkännande av en fin egenskap.

Etiketter: Allers, Downs syndrom, IKEA, Småland, söt och snygg
lördag, 2012-1-07 · Wow! 5 kommentarer »