Jag cyklar till jobbet samma tid som vanligt. Lite för sent.
Innan jag gav mig iväg pussade jag Elvira i pannan och sa hej då. Hon svarade ”-Dumma dig!” Jag pussade Elvis på kinden, han slingrade sig och sa ”-Jag vill inte!” Jag ler för mig själv när jag tänker på dem, där på min cykel, på cykelvägen med en massa blöta och trasiga löv.
Jag cyklar ner för en backe, utan att tänka på det trampar jag upp fart så jag kan rulla en bit. Jag rullar förbi en vit mexitegelvilla och ser en tjej i 10-års åldern slänga igen ytterdörren samtidigt som hon skriker ”-Sluta BRÅKA!” Jag rullar, nu med lite långsammare hastighet, förbi nästa tegelvilla där en pojke i 7-års ålder försöker göra sig så liten och osynlig som möjligt bakom yttertrappen. Hans mamma lutar sig ut genom dörren, med ena foten kvar på hallmattan. Hon frågar argt, högt och hårt ”-VAD sa du till mig?” Jag ler igenkännande och tänker att det är lika överallt.
Jag trampar igen för att få upp farten och cyklar förbi en särskola. Där möter jag en mamma jag känner igen. Hon kommer leende ut från skolgården och hejar glatt. Jag cyklar över stora vägen och vidare mot stan. Jag hamnar bakom tre tjejer och kommer inte om. Mitt flyt bryts.
Så småning om kommer jag förbi, ännu en nedförsbacke och vinden fläktar skönt. Luften är frisk och sval. Jag känner hur jag blir piggare och mer allert, sovsvullnaden drar ihop sig. Vid nästa övergångsställe möter jag en kille som cyklar på sin 12-tummare med mamma springande efter. Vi brukar mötas och han är alltid lika koncentrerad. Bilarna åker i långsam kortege för att passera en annan skola längs vägen.
Sen kommer jag in på gågatan. Här samsas både cyklister och gående om utrymmet. De flesta hastar, några har blanka skor och kostym, några andra gympadojjor och jeans. Några går i bredd och några svänger sina portföljer i takt. De pratar och skrattar. Skjuter upp glasögonen på näsan.
Jag placerar cykeln i cykelstället, låser och går in.
Från villaområdet till centrum.
Framme.
Ja ha, om man skulle ta och damma av den här gamla bloggen och ge den liv igen. Tillvaron har avstannat lite. Vi har fallit ur gängorna, men det verkar som om det börjar reda sig en smula. Det finns en tillstymmelse till vardag.
- Den här mamman har jobbat i tre veckor. Eller… jag har nästan varit borta halva tiden.
- Elvis har skolats in på dagis.
- Pappan har också varit på dagis. Han har haft det största ansvaret för barnen sedan en tid tillbaka, vilket lett till att jag är andrahandsgods. Det är bara pappa som gäller och det är dragkamp vill jag lova. Härligt, tycker jag.
- Elvira har slopat middagsluren och sluppit ur fängelset och sover numera utan galler. (Vi gjorde ett försök i augusti men bytte tillbaka, efter en vecka av allt för tidiga morgnar och en allt för störd lillebror.) Men nu funkar det bra. Hon kommer visserligen och hämtar mig på natten, så jag har också fått en ny sovplats. Vi kör tjejerna och killarna.
Det ser ut som om mycket har hänt, men ändå känns det som om tiden stannat av. Man lunkar på, men än vill jag nog inte kalla det vardag.
Bild: En hund förklädd till Elvis
Utmaningen kommer från Vardagspussel. Bloggen handlar främst om Calle. En cool 47:a som just blivit storebror. Men den handlar också om lillasyster och familjelivet i övrigt. Detta var lite bakgrundsinformation, inte någon beskrivning. För leken går ut på att beskriva Vardagspussel med ett ord. Och det ordet blir ÖM.
ÖM för att i Calles familj ömmar man om varandra. Detta beskriver Calles mamma på det mest ömma sätt. Med de mest ömma orden. Bloggen är ett ömhetsbevis och historierna och bilderna visar att kärleken är ömsesidig.
Antar du utmaningen att beskriva Söt och Snygg med ett ord?
Ylvisen
Skolgatan
Lilla L
Ilia & Sirkka med familj
Livet med Clara och Olle
PS. Spelreglerna finns i bilden.
