Varje dag när vi vid middagen frågar Elvis vad han har gjort på dagis får vi till svar ”-Jag slåss.” Han lägger huvudet på sned och fortsätter snusförnuftigt ”Det får man.” Varje dag vid middagen svarar vi vår, i våra ögon, fina son ”Nej det får man inte!”
Därför var det lite spänning i att gå på utvecklingssamtal i måndags. Men personalens bild var lyckligtvis en annan. Men ändå kan jag inte sluta undra vad som ryms i den där Y-kromosomen. Vi är verkligen så olika redan när vi är två år.
Vår tuffing har också mjukare sidor (måste bero på X-kromosomen). Som då när han vill sitta tätt, tätt uppkrupen med en napp i munnen, en i högra handen som han gosar med under näsan och en napp i vänstra handen som han smeker med pekfingret.
Därför var det lite spänning i att åka buss till jobbet i måndags när jag insåg att vi gått hemifrån utan nappar. Men personalens bild var lyckligtvis en annan. Han hade somnat med två gosedjur. Nu får vi inte ta med några nappar till förskolan och det har gått bra än så länge. Minns ni? Varför göra det besvärligt för sig när man kan bryta vanor på enkla sätt.
På hemmaplan är det EN napp vid sänggång som gäller. Någon större förändring än så blir för besvärligt när pappan är bortrest och det inte finns någon att byta sömn med.
Det påminner mig om att det är dags, även för mig. Utan napp, men kanske med två snusande, småsvettiga klistermärken med kalla fötter.
Då var utvecklingssamtalet avklarat. Tack för era berättelser om hur ert barns förskolevistelse ser ut. Vi var väl förberedda och jag har gått och ältat i flera dagar. Men nu så, nu är det klart.
Elviras förskolevistelse har lunkat på, ja lunkat på är just rätt ord, dessa 19 månader. Men nu har hon vuxit på sig och utvecklats, det ställs högre krav på de vuxna på förskolan och av oss föräldrar när det gäller att ligga steget före och ge stimulans språkmässigt. Jag har propsat på att vi och pedagogerna ska få handledning i Karlstadmodellen och få jobba i nätverk. Detta har varit svårt att få till och jag har korresponderat med fskchefen i oändlighet. Hon har gjort vad hon har kunnat, men hon måste enligt hennes chef använda den kompetens som finns knuten till förskolan. Därför har vi nu kompromissat. Vi ser det som en prövoperiod.
Så fort som det bara är möjligt ska vi ha ett till möte och då ska en talpedagog och en specialpedagog från det sk områdesteamet (fd elevstödet) medverka. De är väldigt uppbokade men ska enligt fskchefens önskemål prioritera Elvira. De ska hjälpa oss att få en struktur och en tydlig plan med kortsiktiga och långsiktiga mål. Jag ska fortsätta propsa på att vi ska ha möten månadsvis där vi ska utvärdera och sätta nya mål. Det ska också framgå vem som är ansvarig för vad, så man vet var det brister, om det brister. Detta samarbete var personalen på fsk mycket positiva till. Och de sa att de även skulle läsa på om Karlstad. Nu är det ju lätt att lova och svårare att få tid till det man har lovat, så jag ropar inte hej än.
Men det var skönt att våra åsikter tagits emot så väl av fskchefen och att hon verkligen förstod vår situation och vår frustration över att det tagit så lång tid innan det hänt något. Det var också skönt att som förälder få sin kritik bekräftad, i vårt samtal kom de brister fram som vi misstänkte fanns. T ex att resursen utnyttjats av övrig personal och även fått ansvar för andra barn, att det åtgärdsprogram som funnits har haft stora brister och att kunskaperna om DS är väldigt begränsade. Från och med höstterminen har vi även en ny pedagogiskt ansvarig knyten till Elvira. Hoppas att hon gör skillnad. Den förra är mycket bättre på andra arbetsuppgifter.
Jag fick i uppgift att ordna så att specialpedagogen från hab kommer ut och berättar för samtlig personal om DS och vad det innebär för bl a inlärningen. Det ska jag ta tag i nu.
Ciao från en lättad mamma (för den här gången…)
