Efter att ha pulsat uppför kullen och åkt nerför några gånger värmer vi oss framför Rasmus på luffen på låg volym. Elvis har somnat i soffan, mamman sitter bredvid med datorn, Elvira sträcker ut sig i fåtöljen och pappan fipplar med telefonen. Vi sitter tysta och försjunkna i våra egna tankar. Glöggen är slut i kopparna. Det är tyst, lugnt och en skön söndagsstämning.
Nu har vi också en. En tidig födelsedagspresent från morfar. Vi har lite yta kvar av gräsmattan att gå på. Barnen älskar studsmattan så klart. De hoppar som tokar, förstår inte hur de orkar.
Självfallet (för att citera de kungliga) fanns det en baktanke. Kanske kan en matta locka dem till att hålla sig inne på tomten, utan att bryta ihop till en liten ledlös hög eller hänga och dingla över staketet. Vi har utsikt över lekparken från köksfönstret, men det går fort när Viran sätter av. Ibland behöver man hinna med annat än att sitta på sandlådekanten.
Förra veckan rymde hon från dagis. Skolbarnen förbarmade sig över hennes som tur var, så hon kom inte så långt. Fast det har blivit mycket bättre. Denna sommar tror jag inte att vi får lika mycket motion. Och lite då och då utmanar jag henne och går iväg. Ofta går det faktiskt bra. Men ligga och sola får vi göra som pensionärer.
