Jag har ju förmånen att få hämta Elvira varje dag. När jag kommer serveras mellanmålet och alla barn sitter vid sina platser och äter.
Min blick söker sig genom bokhyllan som står i synfältet och genom gluggarna kan jag se bordet där Elvira sitter. Jag rundar bokhyllan och säger -hej, hej! Elvira upptäcker min röst och vänder blicken mot mig. Ett stort leende får jag som svar. Där sitter hon med de andra barnen och äter banan eller slickar smöret av knäckemackan med toffsarna på svaj och med kladdiga kinder.
Det är nästan så att jag inte känner igen henne. Jag ser henne med andra ögon, i den miljön blir hon en annan. Ett mycke större barn än den lilla tjej vi har hemma.
Och just då väller den mäktiga tycka-om-känslan upp till ytan. Den känslan som alltid finns där, men som vid olika tillfällen sköljer över en som en våg.
att skriva ett torsdagsinlägg? Har total idétorka. Rena rama öken. Det blir en lägesrapport.
Viran sover sött en trappa upp. Hon är en stor tjej som minsann varit på dagis själv hela dagen. Magen leker hela havet stormar. Det är en kvällsmänniska där i. Maken och frugan sitter med varsin laptop i soffan framför tv:n och har så gjort i snart två timmar. Några ord har utbytts, mest om hunger, om det är dags att gå och lägga sig eller om man ska hålla sig vaken och ta del av veckans avsnitt av Debatt.
En vanlig torsdag med andra ord.
Det blir inte mycket skrivet här nu, ni får ursäkta. Livet är ganska hektiskt. Det har varit en händelserik vecka.
Mycket ska fixas. Om en vecka ska vi vara utflugna och bosatta i vårat nya hem. Ett hem som än så länge är ett smutsigt tillhåll med lite småfix kvar här och där. Städare är dock bokade och flyttbil med. I helgen går första lasset.
Vi har träffat Elviras blivande assistent. Vi fick ingen valmöjlighet pga varsel inom Barn- och ungdom. Men vi tror det blir bra, Elvira är inte så kräsen med folk. Hoppas att assistenten får stanna efter sommaren också.Â
Vi har begravt ännu en katt. Kisse-katten blev sjuk hos jourmatten. Vi fick ta hem henne och kunde begrava henne bredvid Roffe. Hemskt sorgligt.
Långväga ”gäster” styr kosan söderut idag. Farfar och faster har hälsat på i vår röra. Tiden går alltid för fort när man ses. Men nya ”gäster” kommer till helgen.Â
Det var det det…
När vi ändå är i gång med kampanjer…
Varför ge pengarna till handlarna när man kan stötta Hjärt- och lungfonden och alla våra hjärtsjuka barn?
Det känns ju bra att ha hjärtat på rätta stället.
I går var vi och besökte Elviras dagis. Ser inte så mycket ut för världen från utsidan. Inte så märkvärdigt på insidan heller.
Det fanns en liten hylla med krok ledig som väntade på ny ägare, den närmast ytterdörren. Praktiskt tänkte mamma. Stolarna vid matbordet var märkta med olika namn. Coola stolar tyckte pappa, lite väl höga och hala tänkte mamma.
Lokalen kryllade av små människor. Flera satt och pulade med varsin grej, en annan körde buss, två lagade mat. Vad små de är tänkte mamma. Ingen störig bråkstake tänkte pappa. Vad är det där? Den vill jag ha! Men det där då, vad är det? Den vill jag också ha, tänkte Elvira.
Tre glada, rödrosiga, friska pedagoger log sina bredaste leenden och uttryckte sin förväntan.
Inte så märkvärdigt för världen om man ser till det materialistiska men varmt och tryggt litet tillhåll för dessa små som ändå är tillräckligt stora för att tillbringa dagen på egen hand. Vemodigt tycker mamma. Det är dags tycker pappa. Kul tycker Elvira.
Summa sumarum, det kommer att bli bra.
