Vi gick ut hårt och åkte till London det första året. Året därpå var det spa. Men sedan började det gå utför 🙂 År tre lade vi pengarna på en sänggavel. År fyra hade vi barnvakt och gick på restaurang, helt ok. Men år fem. Oj, oj, oj. Vi arrangerar vartannat år var. Det var mammans tur detta år.
Det bar iväg på familjeutflykt. Vi har varit på jakt efter en schysst loppis hela sommaren och hittade nog en som kan kvalificera sig, det fanns mycket mickel om inte annat (uppskattades av en fjärdedel av familjen). Därefter blev det picknick vid en sjö. Elvira fick burkmat, lagom kulinariskt tyckte hon. Då var pappas och mammas italienska sallad mycket mer spännande. Muta med kanelbulle som annars är en stor favorit gick så där. Elvira tog över picknicken totalt och snart låg all mat över, i stort sett, hela filten. Vi som strategiskt slagit läger vid ett omkull vält träd. En perfekt lekplats, jo visst va!
Elvira firar mammas och pappas femte bröllopsdag
Mamma: Åh, nu finns det bara röda glassar kvar.
Pappa: Ok, är inte de goda då?
Mamma: Naa, de smakar alvedon.
… att bakom allt det där underbara med barn så finns det en verklighet. Verkligheten just nu ser ut som så att Viran grinar varje dag jag lämnat på dagis. Hon klamrar sig fast. I går var hon otröstlig och somnade i assistentens knä. Sov i tre timmar och vaknade varm och ville inte äta. De ringde efter mig. Vi tog en promenad till Konsum för att införskaffa ett förråd med sjukmat. Men det visade sig att med mig var hon den gamla vanliga Viran och åt både en banan och en hel Sandwich-glass. Väl hemma var det full rulle som vanligt (som ni såg och läste). Jag tror att detta bara var en reaktion på allt nytt. Helt plötsligt ska man gå på dagis igen efter fyra veckors sommarlov och så blir man dumpad där medan mamman och lillebrorsan går hem för sig själva. Det är inte lätt.
Elvis äter varannan timme på natten, kl 23, 01, 03, 05, 07. Varje mål tar en timme med magknip, pruttar och gråt inräknat. Jag sover alltså en timme åt gången varannan timme. Trots det dåliga samvetet i dag vid dagislämningen så kunde jag inte tänka på annat än, ”jag måste få gå hem och sova”.
Sömnbristen sätter sina spår. I natt satt nycklarna i på ytterdörrens utsida. I går steriliserade jag en napp så pass noga att när jag kom hem från dagis så återstod bara en liten plastlump i kastrullens torra botten. Och i dag har jag tappat tålamodet på den stackars hjälplösa treveckorsbebisen bara för att något är fel och jag inte kommer på vad det är.
En fågel viskade i mitt öra att mjölken inte är lika fet på natten. Trots alla täta mål blir han inte mätt. Jag ska ut och köpa ersättning som ska serveras till efterrätt. Dessutom, ju oftare man äter desto mer gaser. Och är man pappas pojk så nöjer man sig inte med den lilla portionen.
Nu ska jag och mitt vattenskalle till huvud gå och hämta vår underbara Viran. Någon sömn fick jag inte direkt för Elvis har både kissat ner sig själv och vår säng två gånger, grinat, ätit och gosat.
Cred till alla ensamstående mammor och pappor. Ni gör ett otroligt jobb. Jag vill inte byta. Hör du det Martin! Du är fast för alltid 😀 (fast det vet du ju redan).
Vad annat kan man göra dessa dagar än att bada?
Sist vi fick barn var det också så här varmt. Jag tycker att det är lite orättvist. Pappan och Elvira badar i polarnas pool. Jag och Elvis ammar mest och suktar efter svalkande vatten.
Familjens badgroda
Det ser ju inte bättre ut än att mamman får bli medlem i patrullen Gäddan och följa med på äventyr.
Har väl förlikat mig med tanken att bebisen låter dröja på sig. Resultat, att dagarna har gått lite snabbare och att vi har lyckats sysselsätta oss. På tisdagen som gäster på ett två årskalas, på onsdagen med besök från Göteborg, på torsdagen med bad och grillning hos grannarna. Och idag bar det av till stranden. Det var inte så skönt, solen gömde sig bakom molnen och vinden tilltog så besöket blev inte så långvarigt.
Även om vi förlikat oss med tanken att det är en 15-åring med moppemusche och finnar som kommer att klämmas ut så provade vi ett av husmodersknepen för att få igång en förlossning, att köra på en guppig grusväg. Det resulterade inte i en förlossning, men i att vägen tog slut och blev en gångbro. Jo jo så är det med GPS (harkel)!
Elvira hade det roligt i sanden, pappa matade måsarna med kanelbulle. Ett ypperligt sätt att se en fågel på nära håll och lära sig tecknet fågel. Här om dagen såg hon kor (på avstånd). Elvira snappade upp tecknet och lätet på en gång. Ibland går det lätt. Då är det 12 tecken kvar då 😉
