Språk igen.
För två veckor sedan hade vi ett möte med den specialpedagog som ska handleda resursen och ansvarig pedagog på förskolan. Jag frågade hur ofta hon kunde komma och handleda pedagogerna och föreslog själv en gång i månaden. Hon tyckte att var fjortonde dag var ett bra intervall så här i början!!!! Det kändes ju verkligen bra. Även en talpedagog som jobbar mot förskolor är tillsatt och ska jobba direkt med Elvira om jag förstått rätt. Hon kunde inte medverka på mötet p g a sjukdom. Men hon hade lovat att prioritera Elvira, om ni minns. Vi var hoppfulla.
Nu står vi här, fem veckor efter det att man beslutat att sätta in detta stöd kring Elvira och två veckor efter vårt första möte. I torsdags skulle specialpedagogen ha träffat Elvira för att lära känna henne. Mötet ställdes in och flyttades fram till igår. Det mötet ställdes i sin tur in p g a sjukdom, nytt datum är inte satt. Talpedagogen har vi ännu inte haft kontakt med, hon har blivit sjukskriven året ut. Så blev det med det… Vad jobbigt det blir att vara i behov av andra människor, när man själv bara vill sätta igång och få saker gjorda.
MEN, så gick det upp ett ljus igår kväll. I januari fick vi övningsboken Språkutveckling hos handikappade barn 3 av logopeden på hab. Resursen har haft boken och hon och Elvira har försökt jobba med övningen Ordsparbössor som logopeden tipsade om. Men varken resursen eller jag har fått kläm på hur man ska öva, så det har mest blivit att sortera färg.
För ett tag sedan beställde jag tillhörande textbok. Och igår fick jag tid och ro att läsa. Det visade sig att textboken inte var någon torr och tråkig studie, som jag trott, utan en klar och tydlig handbok. Där finns allt som jag efterfrågat under hösten. I den lilla tunna boken finns den handledning som vi behöver.
Så nu sitter jag här efter några månaders tjat om experthandledning och vet vad vi ska göra. Varför har det inte gått upp för mig att beställa boken tidigare? Och varför lämnade logopeden på hab ut en övningsbok utan kompletterande instruktioner? Jo för att av någon outgrundlig anledning måste man bli desperat för att agera och det är upp till föräldern, hur mycket expertis man än omger/försöker omge sig med.
Man lär sig så länge man lever.
