Våra barn är morgonpigga. Mellan kl 05 och 05.30 slår de upp sina blå. Pling! Därefter kommer repliken ”-Gå ner.” Vi investerade i en tv till sovrummet. I hopp om mysiga mornar. Långdragna till åt minstonde 07. Men tydligen går inget upp mot att se på tv nere i vardagsrummet.
Julen, nappavvänjningen, lunket och kanske godiset har lett till senare kvällar. I morse när Elvira lät Pling! och började kravla ner mot våra fötter för att ta sig över sängkanten hejdade jag henne per automatik och manade som vanligt ”Elvira det är natt, alla sover”. Jag höll om henne och sjöng, men hon var bestämd. Jag tittade på klockan för att se om det var värt besväret. Även denna morgon visade den 07.30.
Det har blivit en jullovs-vana som vi föräldrar har svårt att vänja oss vid. Hoppas, hoppas att den består.
Det finns så många trösklar man ska över under småbarnsåren. När man står inför dem känns de jobbiga, som så många förändringar som är påtvingade. T ex när babyn ska börja äta puré och man måste släpa med sig burkar, skedar och hakklapp. Några månader därefter ska man sluta amma, ytterligare några månader senare ska barnet vänjas vid att sova själv. Så småning om kommer inskolningen på förskolan och rätt som det är är det dags för potträningen och att sluta sova middag. Â Alla förändringar innebär ruckade vardagsrutiner och för en tid måste vi föräldrar vara konsekventa.
Och det är ju just det som är så svårt, att vara konsekvent. För att inte tala om att komma över den där tröskeln och sätta igång med förändringen. Förra sommaren hade vi ambitionen att Viran skulle pottränas. Det sprack efter en förmiddag, typ. I julas var planen att sluta sova middag. Det gick bra så länge det var lov. Väl tillbaka på dagis och med en vinter full av baciller sov hon som en stock efter lunch. Med all rätt.
Och så var det dags för ännu en sommar. Ambitionen med pottan fanns kvar men konsekvensen var som bortblåst. Men så kom augusti och vi föräldrar insåg att vi var på väg att misslyckas ännu en gång. Jag tog ner den där tjocka boken om barnets fem första år från hyllan och läste på om potträning. Vi insåg det vi hade känt på oss, att vi var alldeles för tidigt ute. Dagen efter började Viran själv att säga till när det var dags för nummer två. Som på beställning.
Den här sommaren tyckte vi också att det var dags att sluta med vanan att sova på dagen. Sommaren gick och vanan var inte bruten, knappt påbörjad för att vara ärlig. Det är ju jobbigt att gå upp före sex, men med handen på hjärtat så är det ju rätt skönt att få en timmas paus mitt på dagen. Elvira själv tyckte att det var en självklarhet att sova siesta. Â Så för 10 dagar sedan kom vi tillbaka till dagis efter sommarledigheten med en tjej som mer än gärna sover middag. Igår var tredje dagen utan tupplur, på Elviras eget initiativ.
Jag vågar nog inte påstå att middagsluren är ett minne blott, men dessa exempel är så typiska för Elvira. Hon sköter förändringarna själv. Så var det när hon började gå, när hon slutade med välling, när hon började hålla handen och gå ordentligt bredvid. Det går inte att forcera något. Och det går ju faktiskt inte med något barn.
Barn gör när de är redo. Och när de är på humör. Så varför gör vi vuxna det så besvärligt för oss?
Elvira och Elvis har lagt sig i sina sängar för natten när Elvis kommer på att han vill ha vatten. När Elvira hör detta vill hon också ha. Elvis får sitt glas med vatten och Elvira fortsätter -Vatten, vatten! Jag ber henne att vänta. Hon är otålig men finner sig när jag berättar att det snart är hennes tur. När Elvis är klar utbrister Viran leende -Min tur!
Medan Elvira väntar på att glaset ska bli påfyllt börjar Elvis tjata om mer. Elvira tittar allvarligt på honom, lägger huvudet lite på sned, tecknar övertydligt och säger -Vänta.
Ja ha, om man skulle ta och damma av den här gamla bloggen och ge den liv igen. Tillvaron har avstannat lite. Vi har fallit ur gängorna, men det verkar som om det börjar reda sig en smula. Det finns en tillstymmelse till vardag.
- Den här mamman har jobbat i tre veckor. Eller… jag har nästan varit borta halva tiden.
- Elvis har skolats in på dagis.
- Pappan har också varit på dagis. Han har haft det största ansvaret för barnen sedan en tid tillbaka, vilket lett till att jag är andrahandsgods. Det är bara pappa som gäller och det är dragkamp vill jag lova. Härligt, tycker jag.
- Elvira har slopat middagsluren och sluppit ur fängelset och sover numera utan galler. (Vi gjorde ett försök i augusti men bytte tillbaka, efter en vecka av allt för tidiga morgnar och en allt för störd lillebror.) Men nu funkar det bra. Hon kommer visserligen och hämtar mig på natten, så jag har också fått en ny sovplats. Vi kör tjejerna och killarna.
Det ser ut som om mycket har hänt, men ändå känns det som om tiden stannat av. Man lunkar på, men än vill jag nog inte kalla det vardag.
Bild: En hund förklädd till Elvis
Vem känner inte igen sig här?
