Visst sa jag att farmor var på besök? Jo men visst. Igår kväll gick jag och maken min ut och åt. Dra mig baklänges! Sist det hände var det mellandagar och snö ute. Nej…. Nu kommer jag på att det faktiskt bara är tre veckor sedan som vi hade några barnfria timmar. Hur som helst så är det inte ofta.
Vi åt middag, där var vi inte äldst. Därefter gick på på bio, ett pretansiöst drama vid namn ”Kyss mig”. Vi var omgivna av fnittriga fjortisar och vi var äldst! Efter bion cyklade vi till ett av stadens sommarhak. – Här är det kareoke, sa mannen. Det visade sig vara en trubadur. Vi tittade på folk och insåg att trots att vi tycker att vi hänger med, så gör vi inte det. Vi var inte äldst men ändå kände vi oss fel. Mogna, nyktra och lite obekväma.
Vi hann prata med varandra. Om jobben. Om hösten. Om planer. Om förväntningar. Om barnen. Vi pratade mycket om barnen. Pappan konstaterade med hjälp av en app att decibelnivån på sommarhaket var den samma som den då Elvis skriker att han inte vill gå och sova och som genomsnittsnivån på en Bobby Car som susar fram på asfalten här på gården.
Vi cyklade hem i ett skirt svalkande sommarregn och möttes av nyvakna, rufsiga och varma barn. Barn som var uppriktigt glada att se oss igen. Det var ömsesidigt. Det var lika härligt att komma hem som det var att cykla iväg några timmar tidigare.
Tack farmor för tillsammanstid. Det lever vi på ett bra tag.
Jag cyklar till jobbet. Visst har jag fin utsikt?
Visst är fredagar speciella? Det spelar ingen roll om det är semester eller vardag. Det är fredag. Det är huvudsaken.
SÅ! Min första arbetsveckan är snart avklarad. Jag jobbar 75 % och går hem kl 15. Det är nästan en förutsättning för att få ihop eftermiddagarna då allt ska ske på en gång. Hämtning, tjaffs, tvagning, middag och nedvarvning. Men än är vi inte där, för nu när resten av familjen fortfarande är ledig har jag fått vara med på lite semesterlunk om eftermiddagarna och kvällarna.
En populär vykortsvy från vår stad.
Vi får se vad helgen bjuder på. Vi har inga planer än. Eller… det var lite ljug, helt planlös är ju  jag aldrig. Vi kan kalla dem skisser. Inget definitivt. Egentligen räcker det med värmen. Livet är allt bra när 28 grader värmer kroppen. Och igår anlände även farmor!
Halleluja! 😉
Det finns ett tema i Elviras semester också. Ett ”full fräs-tema”. Man kan även finna underkategorier i temat. Så som ett motorik-tema och ett nakenfis-tema. Det tar inte slut där. Vi som varit med vet också att det även finns kategorier som iPad-tema och glass-tema men de får nästan räknas till vardag och det är kanske därför det inte finns några bilder på dessa sysselsättningar. Så, fullt fräs it is!
Elvira tycker mycket om att bada. När man badar i havet springer man ner till vattnet, doppar fötterna, springer till filten, tar en tugga på bullen, springer och doppar fötterna, springer till filten, tar en tugga… När man badar i bassänger går man aldrig ur. Full fräs.
Och är det full fräs så är det. Då går man inte, man springer. Vart man än ska. Till bilen, till sandlådan, till skogs.
Sista semesterveckan hade vi hemma. Vi tog dagarna som de kom och gjorde utflykter i trakten för att rasta barn med spring i benen. Och är det full fräs, då gäller det att inte bara springa fort, man kan klättra högt också. Fast snabbt förstås.
När man inte springer och klättrar snabbt, så hoppar man högt. Från studsmattan, från staket, ut ur bilen och i hö på Torekällberget i Södertälje. Full fräs!
Full fräs kan också vara balansgång. På sandlådan, på staket kring lekparker, på kullersten eller bara på sten.
Helleluja för full fräs!
Vi har hunnit med annat än att springa hos frisören på ledigheten. Några aktiviteter har visat sig bli återkommande. Varje år firar vi midsommar på Gammelgården med tillhörande traktor-kortege och så har det blivit besök på en familjemedlems arbetsplats. På sportlovet var vi till glass-fabriken och nu till ”Tekniska kontoret”.
Om man ska se en röd tråd i Elvis semester finner man ett traktor-tema.
I midsomras åkte han alltså traktor-kortege till Gammelgården.
På födelsedagen hälsade han på på morbror Bobos jobb och fick åka traktor och åkgräsklippare, en med ratt och en med spakar! 
Och så en dag när vi gjorde dagsutflykt i hemtrakten visade det sig att det finns ett traktormuséeum strax utanför vår stad.
Och alltid när han träffar farmor ser Elvis till att få åka buss. Även denna gången. Visserligen inte en traktor, men stor maskin som stor maskin, liksom 😉
Lägg märke till pinnen. Det är ett tema för sig, pinn-temat. För att inte tala om plastdjur-temat. Det tar vi en annan gång.
– Halleluja för fordon!
Elvis, en mycket stilig pojke och med mycket god sikt
Okej, när vi ändå är inne på det här med konsumtion.
I vår familj har vi mycket hår. Allt det här håret växer också ganska snabbt. Räddaren i nöden är en mycket god vän som kan konsten att klippa jämnt. Och vad jag är tacksam för henne efter att ha spenderat 2 000 kr på att förbättra sikten för Elvis och föryngra mina grå.
Elvis unnar jag äventyret. Han tyckte att första besöket hos frisören var riktigt spännande. Att få sitta och tuta och ratta bilen samtidigt som man får titta på Nalle Puh och Heffaklumpen. Han satt där helt stilla och njöt. Och för varje gång han fick beröm blev ryggen rakare och ögonen tindrade ”mmm, jag vet”.
Där och då fick jag infallet att jag också kunde unna mig ett besök. Lite lugn och ro med ett magasin och någon som fixar och trixar. Bokade tid samtidigt som jag betalade för Elvis och åkte tillbaka dagen efter. Det var underbart. Tills jag skulle betala. Då rann liksom allt välbehag av mig. Jag är inte van att spendera 1 600 kr på mig själv, i ett svep, på två timmar. Inte 1 000 kr heller för den delen, men det kändes ändå där och då mer humant. Jag åkte snopet hem.
Och ni vet hur det är innan man lär känna sitt hår igen. Innan man får egen fason på det. Innan man shamponerat och stylat om. Innan fingrarna har bekantat sig och spegelbilden blivit ens egen. Innan dess är man inte helt nöjd med sitt frisörbesök, och som grädde på moset, alla dessa kronor. De hade jag fått två dyra vinteroveraller för. Tur att ångesten går över ganska snabbt, för nu känns det bra. Det är ju bara 23 dagar kvar till löning och håret är fint.
Kan ni hålla med om att vi har en speciell relation till frisörer? Varför frågar man inte om priset innan? Vågar ni vara ärliga när de håller upp spegeln och visar frisyren från alla håll och kanter? Vi betalar inte snickaren förrän han har kommit tillbaka och rättat till det vi är missnöjda med. Vi reklamerar tröjan som blev skev efter första tvätten. Men vem går tillbaka till frisören och säger, ”Jag ångrade mig, jag vill att du klipper mer” eller ”jag är inte nöjd, jag vill ha pengarna tillbaka”.
