Var kan detta vara?
Jo, i Globen. Jag var där med min ena bror för en vecka sedan. Han hade två biljetter till Glada Hudik-teaterns uppsättning Elvis och jag fick den ena!
I sex år har de kört. I fyra år har de turnerat land och rike runt. Totalt 170 000 sålda biljetter! Denna framgångssaga avslutades med tre finalföreställningar i Globen och som tur var fick jag äntligen se den. I sista stund.
Är det inte häftigt? Tänk att alla dessa människor, 170 000, har gått för att se utvecklingsstörda spela teater. Vi har haft en diskussion på jobbet om det är lyteskomik eller ej. Jag är fast bestämd att så är det inte. Jag är ännu mer bestämd efter att ha sett föreställningen. Som publik skrattar man åt skämten, ganska enkla och dråpliga sådana, precis på samma sätt som man imponeras av vissa skådespelares sång, både finstämd och rock ´n rollig. Föreställningens självklara budskap var att det inte är fel att vara annorlunda. Att alla är bra på något. Att alla är lika viktiga.
Åh vad jag är glad åt denna teater. Ni förstår, den attitydförändring som Pär Johansson och hans gäng bidragit med under dessa år sopar kanske banan för nästa generation. Åtminstonde hoppas jag innerligt att det blir så. Att vi förvaltar värdet av detta på bästa sätt.
Förra veckan fick teatern även ta emot Kunskapspriset i kategorin Folkets pris. De konkurrerade ut nominerade som Bolibompa och Dick Harrison. 10 000 hade röstat och priset delades ut av Kronprinsessan.
Jag hoppas att jag kan berätta för Elvira när hon är vuxen att ”när du var liten fanns det en teater som fick uppmärksamhet bara för att de hade utvecklingsstörda spelandes huvudrollerna” och hon kommer tycka att det är lika besynnerligt som jag tyckte då min pappa berättade historien om när en neger kom till byn när han var liten.
Varför fascineras av något så alldagligt liksom?
Och så måste jag ju avsluta med ett skämt från föreställningen, ni har säkert hört det förut. Jag hade dock inte gjort det. Inte den här varianten i alla fall.
Två bananer var ute på promenad, den gröna bananen sprang och gömde sig bakom ett träd. När den gula bananen gick förbi så skrämde den gröna bananen den gula bananen. Då sa den gula bananen, – Gud vad du är omogen! 😀
Â
Var den du är, alla andra finns redan!
Vad gör man när ett barn vill fortsätta leka i lekstugan på gården och det andra barnet måste in och gå på pottan innan galonisarna blir våta på insidan?
Jo, man får välja ett av följande alternativ
A) be det kissnödiga barnet att gå in och bryta det andra barnets lek och ta denna förmodligen sprattlande och protesterande individ under armen mot sin vilja och gå in
B) gå in med det ena barnet klä av det, sätta det på pottan och riskera att det andra barnet är borta när man kommer ut igen och då får man ta det kissande barnet under armen och hoppas på att man väljer rätt alternativ av vägen, cykelvägen, skogen eller grannen
C) ha tillit och förklara för det lekande barnet att nu går mamma in till pottan med lillebror, du måste stanna här
Jag chansade och valde alternativ C. Så fort han satt på pottan kollade jag köksfönstret, jo jag såg skymten av jackärmen där i lekstugan. Gick tillbaka till badrummet och torkade, gick tillbaka till köksfönstret jo då hon var kvar, tillbaka till badrummet och på med kallingar och tvätta händer, tillbaka till köksfönstret. Killen med tömd blåsa ville inte leka ute mer och eftersom sandkakebagaren verkade sysselsatt där ute radade jag upp ingredienserna till middagen på matbordet framför köksfönstret. Där stod jag och hackade med ett barn bakom  mig och ett barn framför mig. Det ena hörde jag och det andra såg jag. Men, det hände att jag förstelnade då och då för ni förstår att några sekunder på rymmen ger ett rejält försprång när man har två korta men blixtsnabba ben, men i nästa sekund såg jag skymten av en rosa kapuschong, ärm eller byxända och kunde hacka vidare på min lök.
Efter ett tag kom hon gående över gården, in genom grinden och in genom dörren. Jag mötte henne i hallen,
– Har du lekt färdigt?
– Aaa
Och så på en tisdagseftermiddag hade jag en stor tjej för en stund. Små, små steg mot självständighet och små, små steg mot ökad tillit.
Från allvar till trivialiteter.
När det är sjukstuga hemma och barnen sover, så blir det lätt att man trillar in på diverse sajter istället för att göra det man borde. Diverse butiker + diverse bloggar = för mycket inspiration. Plöstsligt vill man bara göra om allt. Köpa allt. Ha allt.
Något som behövs göras om eller snarare fyllas på är Elviras klädskåp.
Det ser fullt ut, men ni ska veta att det är bara utfyllnad. Det är kläder som ska ges bort, det är kläder som ska växas i, det är kläder som passar en lite varmare säsong, det är kläder som har fläckar, det är kläder som är omaka. Det är bara en massa kläder.
Mamman har ett uppdrag. YES!
Trivialiterer fyller en viktig plats i vardagen. De är nog så viktiga för att slippa kallsupar. De ger luft och utrymme. Utrymme för vardagliga allvarligheter. Lagom mycket av båda är nog bäst.
Nähe, nu ska här göras ungsbakad falukorv. Det är vardag det.
Nu bara gick tiden så där fort igen och en vecka passerade. Man minns knappt vad man gjort under veckan. Dagarna passerar precis som när Brasse ska lära sig veckodagarna. Tänk er att första stavelsen är förmiddagen och andra stavelsen är eftermiddagen. Â Mån dag, tis dag, ons dag, tors dag, fre dag, lör dag, ö, öö, ööö, just det sön dag.
Slut. Veckoslut. Veckan är slut.
Så måndag igen alltså. Vi tog genvägen genom skogen hem. Det är egentligen en liten omväg, men det blir en genväg eftersom vi (jag) slipper passera de två lekparkerna/gårdarna som ligger före våran i radhusområdet. Det går ju inte att springa förbi, utan man måste testa om rutschkanan går lika fort den här gången och om lekstugan är sig lik inuti.
Just idag tog även genvägen sin tid, eftersom det blev blåbärs-paus. Men vi hade ju egentligen tid. Det har man ju oftast om man bara tänker efter. Det finns ingen anledning att stressa. Kan vi inte försöka leva efter det den här veckan? Ingen anledning att stressa. Ta en blåbärs-paus. På låtsas om så behövs – om du saknar blåbär där du befinner dig.
En livs levande fågelskrämma(re)
Var detta sista sommardagen? Här har svetten lackat av flera anledningar. En mamma måste göra vad en mamma måste göra på 2000-talet. Tvätta, stryka, plocka, servera mat, torka spill, torka rumpor, handla och vistas i solen.
Elvira gav sig iväg på utflykt med Johannas efterträdare Emelie. Jag och Elvis åkte till leksaksaffären och mataffären. Men för att det skulle bli rättvist (jag menar mataffären har vi ju båda nytta av) så gjorde vi också ett besök i blomsteraffären. En kvinna måste göra vad en kvinna måste göra på 2000-talet. Köpa sina egna blommor.
Elvis värnar om sin integritet och ville inte att jag skulle ta kort, så säg inget om att jag lägger ut detta på nätet.Â
När det var dags att vistas i solen bjöd Elvis på tårtpaj i sandlådan, en delikatess må jag säga. Och precis när mamman började längta efter Elvira kom hon hem och satte ytterligare färg på tillvaron denna lördag i slutet av augusti, när det var 27 grader i solen.
Elvira lägger håret till rätta
Och imorgon är det en ny dag. Då kommer pappan hem. Det ser vi fram emot. Nu får han se till att vara hemma några veckor på rad. Han får också se till att köpa blommor lite oftare. Tänk vad ni män skulle komma undan med mycket om ni köpte blommor till era kvinnor ofta.
(Och är det nu någon jämställdhetsfantast som tänker att kvinnor kan likväl köpa blommor till sina män, så kan vi inte det. Det blir aldrig samma sak, för de uppskattar dem inte. Och det är kanske därför man glömmer bort/inte tänker på det/inte förstår vitsen/inte ser vinsten med blommor) 😉
