Nu får pappan ta och komma hem så det blir någon ordning på middagarna. Usch vad lat man blir när man inte har en redig karl att laga för. Fiskpinnar, pannkaka, köttbullar, korv, chicken nuggets är det vi har ätit. Två gånger om. Men på måndag kommer Linas matkasse och levererar. Skönt.
Vi körde matkasse månaderna för jul och gjorde ett uppehåll för julskinka och …..köttbullar. Det är himla smidigt. Färska råvaror, nyttiga rätter och de räcker till matlåda för oss båda.
Nästa fredag blir det inte yoghurt med banan och frömix. Även om det är himla gott så passar det bäst till frukost.
Bild: Cinemagraph
Om barnen är livets stora glädjeämnen måste väl ändå reafynd vara livets små. Det är både kul och farligt att jobba mitt i stan. Men det är framför allt himla fiffigt. Alla de små ärenden som annars hade fått göras på kvällstid eller på helger gör jag på lunchen. Igår blev det en timer till motorvärmaren och näsdroppar och salva till barnen. En annan lunch besök hos klackbaren, en annan barnkalaspresent osv.
Men idag blev det bara till mig. Det visade sig vara halva reapriset på Indiska. Så för 270 kr fick jag kudden, en vit stjorta som kan kombineras i oändlighet, en mjuk och gosig sjal och en klänning som jag hållit i till ordinariepris men hängt tillbaka. Â Så med tjejmatte har jag idag tjänat 630 kr 🙂
Men är den inte fin?
Om det bara hade varit bra ljus för fotografering…
Jag stod och stekte pannkakor och var glad åt att de lekte så bra tillsammans. Jag blev nyfiken på vad de gjorde och gick för att se efter. Denna syn möttes jag av. De tömde cd/dvd hyllorna (som också är till salu) på hyllor. Alla hyllor, även de översta. Bordet är inte det stadigaste, stolarna är ganska instabila och de tomma hyllorna välter om man nyser.
– Men herre Gud vad gör ni!!!!
– Vi ska bygga ett instrument
– ?
Elvira ville inte gå hem.
Gud vad skönt det har varit, jag har njutit av varendaste dag.
Som final drog vi till det nyöppnade leklandet. Barnen hoppade, sprang och klättrade i tre timmar! Att åka ensam med två barn till ett sådant ställe kan man överväga i tanken, men det bästa är att låta det stanna där. Det gjorde jag i fredags. Men så visade det sig att tomten hade varit hos grannarna och lämnat biljetter till Elvis och Elvira. Tack världens bästa grannar för sällskapet!
Och med tanke på vad jag funderade på igår. På ett lekland finns det inte mycket hänsyn. Där är alla fokuserade på sitt och att komma först. Och mer kan man väl inte kräva, vet ju själv hur man agerar på utförsäljningar och lagerrensningar 😉 Men en snäll kille lät Elvira låna ”hans” bollkanon och visade henne hur man skulle göra. Och den här gången tackade jag.
Foto: Katarina SahlinÂ
Är ni nyfikna på hur vi fick denna dag att gå? Jag tänkte väl det.
Jag mår bra när det blir saker genomförda, särskilt sådana man har flyttat framför sig en tid. Så idag mår jag med andra ord prima.
Det var säkert två månader sedan nu som barnen fick varsitt sovrum. Sedan dess har det stått en Billyhylla halvfull med prylar på ett himla störigt ställe, mitt i övre hallen. Den är tom nu och snart finner den ett nytt hem via Blocket. Check.
Billybokhyllans lyckligare kompisar fann, då flytten begav sig, ett nytt hem på nedervåningen. De är nu organiserade med pärlor i en burk, pennor i en annan, tyger i en låda, pyssel i en annan osv. Check.
Jag och mina syskon hittade för en tid sedan förstasidor från Allers bland gömmorna i vårt föräldrahem. Nu har de jag fick fåttt ramar. Check.
Tavelväggen i trappen är inte klar, men åtminstone påbörjad. Halvcheck.
För att genomföra detta var en tur till IKEA nödvändig. Barnen har länge velat gå in och leka på Småland. Den söta tjejen bakom disken förklarade att det bara fanns plats för en. Elvis såg bekymrad ut, tittade på mig och sa ”- Okej mamma, jag kan gå in”. Typ, jag offrar mig. Men den gick jag inte på. Just när jag skulle göra klart för dem att de inte kunde gå in kom en förälder och hämtade sitt barn. Vilken tur! De hade blivit så besvikna. Riktigt ledsna faktiskt.
Det var första gången på Småland för båda. Elvira sprang in och skrattade högljutt när hon gick nedför trappan till bollhavet. Hon var så exalterad. Innan jag hämtade dem 45 min senare lämnade jag ramarna och det andra krafset som man alltid kommer hem med i bilen. Jag kikade då in genom fönstret. Elvira såg lite bortkommen ut och Elvis hade fullt upp. Det högg till lite i hjärtat. Hade hon inte roligt? Kände hon sig ensam? Undrade hon vart jag var? Hade det hänt något? När jag var på plats inomhus spanade jag lite till innan jag gav mig till känna. Då ser jag en flicka i 7-8 års åldern hjälpa Elvira att klättra upp på klätterställningen. Det är sån´t som värmer ett hjärta. Och jag vill tro att det är så de flesta barn fungerar. Att de är hjälpsamma mot mindre. Att de uppmärksammar när det behövs en extra hand och kanske till och med identifierar sig med den mindre och känner igen sig själv i situationen. Vad tror ni?
Just nu ångrar jag att jag inte tackade henne för det. Som en uppmuntran och ett erkännande av en fin egenskap.
