Asså ibland kan man känna sig riktigt korkad. Som när man syltar in sig i ett samtal på fikarasten som handlar om något man inte har en aning om, typ konflikter i mellanöstern, diktatorer, gas och olja. Sån´t där som bara får passera som inte får plats i huvudet när det finns så mycket annat att fokusera på och komma ihåg. Men som trots allt blir intressant där i stunden och man börjar ställa frågor och på så sätt blottlägger sin okunskap.
Min käre man brukar skämta om att jag skolkade från NO- och SO-lektionerna på högstadiet och det är väl inte riktigt sant. Jag satt faktiskt där i bänken, men jag lyssnade inte, så tyvärr har jag ett glapp där kunskapsmässigt.
Byrålådan uppe i hjärnan som är märkt SO/NO är i stort sett tom med undantag för Pb för bly, P för fosfor och H2O för vatten. (Och ja, jag googlade just för att dubbelkolla så jag inte skulle minnas fel.) I byrålådan finns också några rester från mellanstadiets geografi dvs Sverigekartan (åk 4) Europakartan – innan man delade Jugoslavien, (åk 5) och världskartan – innan man bytte ut Peking mot Bejing och då Dar es-Salaam var huvudstad i Tanzania (åk 6).
Vad jag vill säga med detta? Jo, att det lyckligtvis är så himla mycket annat som fastnat så att jag överaskar mig själv med att bli imponerad titt som tätt, utan att skryta. Som när jag nattar Viran och ligger och sjunger från Barnkammarböckerna. Jag kan ju för tusan nästan varje visa! Och kan jag den inte direkt så läser jag texten och så bläddrar hjärnan sig långt bak i minnet och skickar fram melodin och så vips så kommer jag ihåg. Som t ex visan I Medelhavet som vi sjöng på musiken i mellanstadiet. Jag har inte tänkt särskilt mycket på den visan under de senaste 25 åren, men när den dyker upp där i boken så kan jag och så minns jag och så skrattar jag på samma ställe som jag gjorde då i 4:an/5:an. Och jag minns att jag skrattade så jag inte kunde sluta och att det blev lite pinsamt dels för att jag inte kunde sluta skratta och för att ingen annan i klassen skrattade lika mycket. Ni känner igen er i den situationen det vet jag.
I Medelhavet sjöng vi med fyra verser, svenska, engelska, låtsasryska och låtsasnorska
Låtsasnorska:
I Norska havet små torskar svömme,
apu, apu, apu, apu.
Men i min blodpump där plasker du,
apu, apu, apu, apu.
Och det var där vid blodpump och plasker som jag nästan bröt ihop. Men ni förstår ju om ni kan se det i bilder. Någon som plaskar omkring i en blodpump. Och det ska vara en illustration för någon man har kär.
Ja, hå-hå, ja-ja! Vad kul man har haft det. Om man skulle ta och utmana kollegerna på barnvisor på måndag?
Motsatser attraherar, är det inte så man säger? ”Vi kompletterar varandra” är ju ett känt citat som man ser i veckotidningar jämt och ständigt. Med facit i hand är det ju inte så konstigt att Martin och jag blir GALNA på varandra ibland. Men det är tur att det går över. Igår snubblade vi över ett personlighetstest.
Om mig:
Självständig, originell, analytisk och bestämd. Besitter exceptionell förmåga att omsätta planer i handling. Värderar kunskap och kompetens högt. Vill förverkliga dina visioner. Tänker långsiktigt. Ställer mycket höga krav, både på sig själva och andra. Född ledare, men kan underordna sig andra ledare du respekterar och litar på.
Om Martin:
Tystlåten och reserverad. Vill förstå hur saker fungerar. Praktiskt lagd med talang för allt som har med mekaniska ting att göra. Risktagare som lever för ögonblicket. Intresserad av extremsporter, både som deltagare och åskådare. Har enkla och okomplicerade mål i livet. Lojal och moralisk, men med flexibel syn på lagar och regler om så krävs för att få något uträttat. Analytisk och objektiv. Mycket skicklig på att finna lösningar på praktiska problem.
Hur får vi ihop det? Jo det måste vara för att Martin är praktiskt lagd och kan hjälpa till att omsätta mina planer i handling, även om det inte händer ögonblickligen, som jag hade föredragit, så finner han en lösning och får det gjord tids nog. Och eftersom han är okomplicerad så har han överseende med mina visioner och långsiktighet. Och jag imponeras av att han tar reda på hur saker fungerar och därför besitter en massa kunskap. Och innerst inne är Martin tacksam för att jag är ledaren för han vet att jag förhindrar honom från att gå och idissla och så slipper han dessutom ta en massa beslut. Och jag är tacksam för att han är den där okomplicerade personen för då får jag ta plats, men jag bromsas också och det är nog för mitt eget bästa trots allt, för allt behöver inte ske precis nu och på samma gång.
Och eftersom vi båda är analytiska har vi redan förstått allt detta, men det var kul att testet var så pricksäkert. Man får helt enkelt ha överseende med varandra och respektera varandra. Och det gör vi för det mesta.
Kan du hålla dig borta från testet?
Mamman och Viran på väg till dagis för att hämta lillebror.
Jag har just kommit ner efter att ha nattat Elvira. Det är ofta ingen match, man skulle kunna tro att hon har en på- och avknapp. Först läser vi en bok och sedan sjunger jag ”Nu i ro slumra in” och ” Sov du lilla videung”, två korta vaggvisor och ALLTID någon gång under lilla videung somnar hon. Men ikväll blev jag osäker på om hon sov. Förr har man liksom inte kunnat ta miste på att andningen, den har låtit tung, torr och täppt med korta andetag , men ikväll lät den inte. Jag lättade huvudet från kudden för att kunna höra efter ordentligt. Hon andades långa, djupa, tysta andetag och det lät så skönt och rofyllt.
Älskade Viran!
I juni reflekterade vi över att hon snarkade även då hon inte var förkyld, och när hon satt upp i bilstolen. I augusti sökte vi för det och i januari blev det bra.Â
Idag var det min tur att vabba. Elvis hängde med oss tjejer så vi får lite av en långhelg. Barnen har lekt och jag har påmint dem om att ta det lugnt. Ingen ansträngning fröken Snygg! De i sin tur har sprungit efter mig och sagt prosit till varje nysning. Det har blivit ganska många om jag säger så…
Luften gick ur mig när mannen kom hem från jobbresan tidigare i veckan. Och självaste mannen kämpade med jetlag så det var först igårkväll som bokyllorna kom hem. Alla fyra hjälptes åt att montera. Däremot fyllde jag bokhyllorna själv när barnen var upptagna med annat. Onda tår behöver vi inte nu också. Lådorna med pennor, saxar, lim och pärlor är på lagom höjd, om man inte plockar fram ett bord och några stolar då. Då är de ju i och för sig i precis lagom höjd. Vi får väl se.
På eftermiddagen tog jag itu med strykningen. Det var inte så värst mycket, så det måste varit jag som var hot 😉
Trevlig helg!
Första gången var Elvira för förkyld och påverkad av förkylningsastman.
Andra gången ställdes det in pga dödsfall bland personalen på kliniken.
Tredje gången fick vi ställa in för att pappan var bortrest och logistiken inte gick att pussla ihop på en person.
Fjärde gången blev det av.
Idag fick Viran en riktig genomgång; reducering av halsmandlar, skrapning av adenoid, rensning av vax och tillsyn av rör. Nu på kvällen är humöret på topp, hon pratar och har ätit fem fiskbullar med lite mos och en glass.
Viran alltså, hon är inte ömtålig! Jag tror att hon brås på mig.
Det ska bli intressant att se vad detta ger för resultat. Förhoppningsvis lättare andning nattetid och mindre snuva. Och det vore ju fantastiskt om sprickorna på läppen och näsvingen som alltid dyker upp vintertid kunde läka någongång. Kanske gör den det när man slipper andas genom munnen?
Skönt att det gått så bra. So far so good!
