Schhhh…..
Barnen somnar i sina sängar, men kommer alltid in till oss. Vad hände? Elvira som alltid sov i sin säng. Elvis som aldrig sovit i sin säng. Det är bara att inse. Vi får fortsätta lyfta på täcket och hälsa välkommen i många år till. Och det är ju himla mysigt. Doften. Värmen. Huden. Sparkarna. …..Sparkarna? Nej, just det.
Som medpassagerare har jag svårt att slappna av. Är det inte jag som ligger på kanten och balanserar på höften, så är det Elvira eller Elvis som hänger över madrassen som om den vore pappas axel. Även om vi har en tjock och blåmärkesdämpande matta är det onödigt när någon ramlar i.
Visst, kan vi gå tillbaka med barnen till deras sängar, men vid nästa hamn kliver de på igen. Och visst kan vi ligga kvar i deras sängar med dem. Men deras sängar är jollar med ribbbotten och tunn madrass. Deras sängar är deras och inte min. Jag vill ha min. Så vad gör man?
Jo, vi hivade sänggaveln, pusslade ihop vår säng med ”turturduvesängen”, ni vet den som bara är 120 cm och som vi hade så himla mycket plats i när det begav sig för X antal år sedan. Pusslet blev en 3 meter bred säng. En säng från vägg till vägg. Det finns mycket plats. Ingen ligger på någon annan, allra minst jag och maken. Vi får ringa till varandra för att säga god natt.
Några dagar framöver är kaptenen bortrest i arbete, så nu har vi ännu mer plats. Och som ni ser utnyttjar barnen ytan väl. Jag tog bilden igår innan jag hoppade på. Innan jag trängde in mig emellan….
Vi får ge detta några nätter till innan vi utvärderar. Jag ser både för- och nackdelar.
Fördel:
1. Lite mindre störd sömn (om man lägger sig på avstånd)
Nackdelar:
1. Estetiskt helt galet med lite ”läger-med-övernattning-i-gympasal-känsla”. Â Tavlan hängde faktiskt fint avvägt över mitt sängbord tidigare.
2. Förlusten av närheten. Det är inte lika lätt att lukta i nacken eller märka när ett barn försvinner. Här om morgonen vaknade jag av att Elvira grät på nedervåningen. Hon hade klättrat upp på köksbänken, tagit ett knäckebröd och kom inte ner.
3. Ytan möjliggör ännu mer flexibilitet i sovpositioner, på tvären, upp och ned, härs och tvärs, längst bort, tätt inpå. Man vet inte var man har dem i aktern, i fören, på däck, i hytten.
Som sagt vi får se.
Ja, det kunde man ju tänka sig, att ett inlägg om sömn skulle bli så långt. Men så är det ju också så, att sömn engagerar oss småbarnsföräldrar mycket mer än börsen.
Är det något Elvira är riktigt dålig på så är det att sova utan galler. Vi har provat att bygga om spjälsängen så att hon själv kan ta sig i och ur. Det gick inte. Hon vaknar nämligen alltid vid fyra-fem tiden. Sover hon bakom galler somnar hon om, om vi har kommit ihåg att dra ut kontakten till sänglampan. Utan galler eller med fungerande lampa väcker hon glatt oss andra. Och har hon väl gått upp så är det kört. Det hade varit jättemysigt om hon hade kunnat komma in till oss och somnat om i vår säng. Men det går absolut inte.
Likaså vid läggning. Elvira har blivit mer känslosam under hösten. Tidigare har vi knappt hunnit trösta henne innan hon slingrat sig ur vår famn. Och hon har alltid varit det lättaste barnet att natta. En godnatt-ramsa och lite speldosa och sedan har hon somnat som tryggheten själv. Men nu vill hon att man ska stanna hos henne. Vi ligger på en bäddmadrass och myser och läser saga. Men Elvira kommer inte till ro. Hon ska göra det mest oväsentliga, men still kan hon inte ligga. Inte så pass länge så att hon hinner somna. Men lägger jag ner henne i spjälsängen efter sagan somnar hon på några minuter.
Snart är spjälsängen för liten. Och tanken är att de två små ska dela rum. Vi måste bryta mönstret. Men jag vette 17 hur vi ska göra.
