Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva. Jag har frågat pappan också, han vet inte heller. Men jag tror att det var ett bra möte. Vi fick framföra vår kritik, de vet var vi står. Och personalen står på vår sida. Rektorn får stå själv på den andra.
Men att det ska vara så märkligt. Att man ska linda in saker istället för att krasst säga ”Vi har inte pengarna längre” eller ”Vi måste lägga pengarna på annat” så säger man ”Vi tycker att Elvira ska ha tillgång till alla i personalen”, ”Alla ska finnas till för och känna Elvira”. Och det låter ju som en fin tanke. MEN så är det ju redan, sedan 18 månader tillbaka. Det förstod inte rektorn. Trots att vi alla påpekade att all personal på avdelningen har haft egen tid med Elvira. En har ansvarat för rollek, en annan för spel, en annan för utflykter osv. Allt för att stimulera socialt samspel. Alla har dokumenterat, alla har utvärderat, alla har gjort det jättebra. Alla har gjord det eftersom medlen har funnits. Nu ska man alltså fortsätta på samma sätt men med en person kort men med samma antal barn.
Här rycker man bort mattan under Elviras fötter när hon har 8 månader kvar av sin förskolevistelse. I rena pengar handlar det om en halvtidstjänst. Men för att kompensera detta tar man nu istället in en specialpedagog som ska ge personalen verktyg för att planera verksamheten utefter de nya förhållandena. Man kommer också behöva ta in vikarier för att vår resurs ska få sin planeringstid. Så frågan är om man inte är dumsnål i längden.
Hur som helst så har man svikit Elvira. Nu tar vi vecka för vecka och ser vi att det inte blir bättre får vi ta skollagen i ena handen och megafonen i den andra. Som om man inte hade annat att göra.
Dagen jag skrev om här. Vi ska ha möte med förskolan. Dessa möten har tidigare varit trevliga, men idag tror jag att det blir en annan stämning och framför allt en annan ansträngning.
Jag vill inte smutskasta förskolan för den är toppen och personalen gör ett fantastiskt jobb. Men det ska blir riktigt intressant att höra rektorns förklaring till varför inte vi får någon information om vilka förändringar som gjorts på personalsidan den här terminen. Kanske är det fortfarande oklart, t o m personalen verkar osäkra i frågan. Ett är då säkert. Vi har hört från personalen att man har dragit ner på Elviras resurs från 100 %  till 40 %. Personalen har även bjudit in rektorns chef till mötet. Det senaste är nämligen att ordern kommer från henne och det låter ju rimligt. Men VARFÖR informerar ingen oss?
Hur som helst, mer lägligt än så här kunde det inte bli. Att vår lokaltidning idag publicerar en artikel om hur pengar till barn i behov av extra stöd fördelas och till vilka de tilldelas. Jag citerar de två sista styckena i artikeln
– Rektorn kan aldrig säga ”Vi fick inga pengar så vi kan inte hjälpa ditt barn”, säger Bodil Mellgren.
– Som förälder ska man inte behöva fundera över var pengarna kommer ifrån. Det åligger verksamheten att ge barnet stöd oavsett om de får extrapengar eller inte.
Önska oss lycka till.
Elvira bakar kakor och kokar mat i buskaget vid dagis.
Det senaste året på förskolan har varit en fröjd. Jag har helt lagt allt som rör språkutveckling och socialt samspel åt sidan. Det har personalen fixat. Med bravur. Jag och pappan har suttit på möten och lutat oss tillbaka. Uttryckt hur skönt det är att vara förälder när allt flyter på så bra som det gör. Tacksamma. Så otroligt tacksamma.
Elviras första år på dagis var kantade av personalbyten. Inskolningen av personal kring Downs syndrom var lång och gång på gång fick vi göra om den. Men nu har hon gått där i tre år. Personalen kan tecken. Personalen känner Elvira. Personalen ser vinningen med allt det extra – att det faktisk gynnar  alla barn.
Förra veckan reagerade jag på att det bara satt två fotografier av den ordinarie personalen på väggen i tamburen. Tidigare har där suttit tre. Jag frågade vem som skulle vara den tredje personen och fick höra att personalen inte visste själva, men att man nu hade vikarie några veckor till. En vikarie som täcker upp för en tredje person, i alla fall så länge det är inskolning. Jag fick också veta att Elviras resurs numer går på schema. Av erfarenhet anade jag oråd. Personalen lovade att säga till mig om jag skulle bråka.
Så i onsdags frågade jag igen. Vad händer? Jo, nu hade de fått klara besked, Elviras resurs går från 100 % till 40 %. Resten av tiden är hon i barngruppen.
!
Personalen säger att de tror det blir bra. Att vi måste försöka. Att Elvira kan bli självständig nu. De tycker att hon har blivit så stor under sommaren. ”Hon är en stor tjej nu”, ”hon går med stora barn”, ”det behövs inte mer personal”. Och ”gör det det så säger vi till”. Jag litar på personalen, de är inkörda och har rutiner. Jag vet att vi alla vill Elviras bästa.
Jag kan leva med 40 % om det funkar, jag vet också att hon blir stor. MEN 40% är en väsentlig skillnad. ”En förändring men inte en försämring” ska rektorn visst ha sagt. På tal om honom. Var är han?  Varför har man inte pratat med oss under processen? Vi hade möte med rektorn i maj. Där satt vi och sa att vi var så nöjda. Där satt han och såg över sin budget.  Och om jag inte minns fel så sa han då att det inte skulle bli någon förändring i höst. (Förskolan tilldelas medel för en resurs på 40 % , den tidigare rektorn sköt till pengar för att täcka upp till 100%, efter att jag skrivit ett långt brev och hänvisat till skollagen och förskoleplanen). Nu har det gått tre månader sedan vår nuvarande rektor började smida sina planer. Har han jobbat med budgeten i tre månader? Vi möttes på cykelvägen här om veckan, han hejade i farten, men inte ett ord.
I onsdags när personalen gav mig beskedet tog rektorn all energi ur min kropp. Han fick mig att inte orka lyfta armarna vid matbordet. Totalt utmattad. Han fick mig att känna mig så sviken, så förbigådd. Jag lämnar mitt barn i hans verksamhet och han kan inte ens lyfta luren. Vi har möte om en månad, ett möte inplanerat sedan i maj. Jag lyfter inte luren denna gång. Jag sparar mig till mötet för jag tar för givet att han inte hör av sig innan. Då ska jag dra all energi ur honom. Hoppas att jag förmår.
Jag vet att ni är många föräldrar som känner igen känslan. Och alla ni andra, än en gång, det är detta som är jobbigt med att vara förälder till ett annorlunda barn – att behöva handskas med dessa offentligt anställda tjänstemän. Â Tyvärr är de ofrånkomliga.
Jag lutade mig tillbaka och blev omsprungen.
