Första gången var Elvira för förkyld och påverkad av förkylningsastman.
Andra gången ställdes det in pga dödsfall bland personalen på kliniken.
Tredje gången fick vi ställa in för att pappan var bortrest och logistiken inte gick att pussla ihop på en person.
Fjärde gången blev det av.
Idag fick Viran en riktig genomgång; reducering av halsmandlar, skrapning av adenoid, rensning av vax och tillsyn av rör. Nu på kvällen är humöret på topp, hon pratar och har ätit fem fiskbullar med lite mos och en glass.
Viran alltså, hon är inte ömtålig! Jag tror att hon brås på mig.
Det ska bli intressant att se vad detta ger för resultat. Förhoppningsvis lättare andning nattetid och mindre snuva. Och det vore ju fantastiskt om sprickorna på läppen och näsvingen som alltid dyker upp vintertid kunde läka någongång. Kanske gör den det när man slipper andas genom munnen?
Skönt att det gått så bra. So far so good!
Elviras öron och språkstimuleringen på förskolan har ju varit två återkommande ämnen här på bloggen, ibland många andra förstås. Men det var länge sedan jag följde upp och rapporterade till er som kanske följt detta lite närmare.
Jag börjar med det sötaste, öronen. Idag var vi och träffade audionomen. Han håller koll så att rören sitter där de ska och att det inte finns vax som kleggat igen dem. Är det som det ska anses Elviras hörsel vara normal. Och så var det idag. Vaxet åkte väl ut förra veckan kan jag tänka. Audionomen tyckte Elvira var stor nog att göra ett hörseltest efter instruktioner. Hon har aldrig tidigare gjort det och de hörseltest vi har gjort, BOEL, OAE och hjärnstamsaudiometri har ju alla gett olika resultat, men det vet ju ni så som jag tjatat om det tidigare. Så idag byggde hon en pyramid av plattor som träddes på en pinne efter varje pip och klappade händerna på begäran, fast att tanten som bad henne göra det var långt bort i korridoren. Hon fick godkänt, men slapp OK-stämpeln bak i rumpan. Den hade i och för sig klätt henne, då övriga kroppen är täckt av bläck efter en liten busaktion i helgen.
Förskolan. Det har gått fem månader sedan jag bad om handledning till förskolans pedagoger för första gången. Först förra veckan träffade jag den talpedagog som ska handleda personalen och träffa Elvira då och då för att ”jobba”. Samarbetet mellan talpedagog och pedagoger påbörjades efter årsskiftet. Tänk att det ska ta sådan tid, många kockar – många sjukdagar – många inställda möten. Det är ju bra att veta till nästa gång. Man ska ligga före behovet helt enkelt. Gärna några månader före. (Är det någon av er som kan se in i framtiden kan ni väl höra av er. Jag kommer nog att behöva era tjänster.) Jag är jätteglad för den hjälp Elvira och pedagogerna nu får och har fullt förtroende för talpedagogen. Tänk vad skönt att någon annan ställer krav för mitt barns räkning.
Men tro inte att det går som en dans. Elvira dansar i otakt just för tillfället. Men det får jag berätta om i morgon för nu måste jag sova. Mammor måste faktiskt det ibland.
Idag var det dags. Kl 07 infann vi oss på barnkliniken, kl 8,15 sövdes hon och kl 10.30 kom de och hämtade mig i väntrummet. Då hade jag lagt boken åt sidan för länge sedan, bläddrat i de tidningar som var något att ha och upprepade gånger tittat på klockan för tätt för att visarna skulle hunnit flytta sig. När vi väl fick återse varandra var det en förtvivlad liten Elvira som låg i sin säng omgärdad av en massa personal. Och mitt i det skulle jag lyssna på vad läkaren hade att rapportera.
Det hade gått bra, rör brukar tydligen gå på några minuter att sätta in, men inte i Elviras trånga öron. Där var det trixit. Dessutom var det mycket vax, surprise! Och så visade det sig att hon hade öroninflammation på vänster öra. Stackars Viran! Vi har noterat att hon hållit handen vid käken når hon ätit, men vi trodde att hon upptäckt att den rör sig när man tuggar. Så var det alltså inte. Då har vi ännu en erfarenhet av en en sjuk dotter som inte verkar sjuk. Hörselprovet får vi svar på längre fram.
På eftermiddagen har vårt sjuka barn sprungit runt och busat med lillebror och ätit bacon, ägg och stekt potatis till lunch samt köttfärssås och spagetti till middag. För att hon skulle vila som doktorn ordinerade blev det till att titta på Pippi på de sju haven. Pippi är det enda som får den jäntan att sitta still just nu.
Idag fick jag frågan IGEN, -Är de tvillingar? Tidigare har jag svarat något i stil med Nej, hon är liten och han är stor, men idag bemödade jag mig inte. Det fick räcka med ett kort -Nej. Vi var ju ändå på sjukhuset, personalen där om några borde väl ändå se, eller i alla fall inte kommentera någons storlek. Personen ifråga, narkosläkaren, insisterade, -Men de är ju lika stora? Att jag svarade att det skilde två år verkade han inte tro på. Han frågade efter Elviras födelseår samtidigt som han snabbt kastade en sökande blick över dataskärmen. -06. -Och han? -08. -Ja ha, då skiljer det ju två år! -Hon är liten, konstaterade han. Han fortsatte att vara… att vara… fel, ja något bättre kommer jag inte på.
Det känns lite oroande att han ska söva Elvira på torsdag. Men jag ska väl inte döma hans yrkesskicklighet efter ett fem minuters-besök. För det var vad det var. Ett meningslöst fem minuters-besök som tog mig ca 90 minuter. På de där fem minuterna fick jag besvara några av de frågor som jag som målsman redan blivit ombedd att besvara skriftligen på en hälsodeklaration som kom med kallelsen till operationen. En hälsodeklaration som han för övrigt höll i sin hand. Det han noterade i sin journal var ”Downs, pigg, tidigare sövd vaxpropp”. Det upprepade han många gånger, att hon var pigg. Undrar vad han förväntat sig? En dam med påsar under ögonen eller en tre-åring?
Jag hoppas att han efter vårt illa chit chattande fått den information han behöver för att dosera rätt på torsdag, så att hon vaknar upp vid lunchtid med rör i öronen och redo att åka hem.
Man ska inte göra sig märkvärdig på andra människors bekostnad. Men ibland förundras man. Vissa kan vara så… fel. Jag blev lite extra avig för att jag än en gång fick tvilling-frågan. Särskilt av en person som är läkare. Herregud det syns lång väg att Elvis är yngre.
Ja ja, hur som helst så är besöket avklarat. Men jag förstår verkligen inte vad vi skulle dit och göra. Vi var inte kallade förra gången, då när det var vaxrensning och hörselprov. Då var det Elviras första sövning. Då skulle vi kanske haft frågor.
Elvira hade bråttom därifrån. Hon sprang korridoren fram vinkandes och ropandes -Hej då! till övrig personal och patienter. Jag delade hennes glädje att besöket var över.
