Vi började med att jag eller pappan ritade huvudet och Viran fyllde i accessoarerna; öga, öga, näsa, mun, hår. Nu får hon till gubben själv. Men ibland blir det bara virrvarr eller trassel. Länge, länge sitter hon uppkrupen i soffan med knäna som stöd för magnettavlan och ritar. Ritar, ritar, ritar. Ibland till det egna soundtracket ”Titta, gissa, vad kan det va…”. Det ser så mysigt ut.
Men den här gubben ritade hon med fingret på pappas (eg pappas jobbs) ipad. Förstås.
Han är ganska stolt.
