Här om dagen skrev jag om en känsla som trängde undan orden. Idag gav Elvira utlopp för en annan känsla som framhävde orden. Hon var så himla förbannad.
Den här gången var det hämtning på förskolan. Svettiga gick vi ut genom entrén efter brottningsmatchen med ytterkläderna. Elvis och Elvira sprang ut på gården och började klättra i en snöhög. Jag lät dem leka en stund. När Elvira hittade ett ställe på snöhögen som möjliggjorde en rymning över staketet var det dags att bryta upp. Och arg blev hon, och det kan man ju förstå. Att gå misste om en sådan chans till frihet.
Brottningsmatchen fortsatte för att komma ner från snöhögen och för att gå åt rätt håll. Elvira hamnade i foten av en annan snöhög. Där och då hade vi en dialog vi aldrig haft förut. En dialog full med rent uttalade ord, tidsbegrepp och upp till sex ord i samma mening. Situationen var lika frustrerande som underbar.
M Â -Kom nu Elvira
E Â -Jag vill inte!
M Â -Jo nu ska vi gå hem
E Â -Jag vill inte alls gå hem!
E Â -Jag vill leka ute
M -Du får leka ute i morgon
E Â -Vill inte leka ute i morgon
M Â -Jo
E Â -Vill leka ute NU
M Â -Nej, nu måste vi gå hem
E Â -Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte……
Ibland har man lämningar som består resten av dagen. Känslan sitter kvar i hjärtat.
Vi är sena. Elvira och Elvis rusar glada in på dagis, rusar vidare in på andra avdelningen, upp i en soffa, hoppar lite. Elvis välter i farten en ställning där femåringarnas halvfärdiga pärlplattor ligger och väntar på en ny dag. Pärlor över hela golvet. Personalen städar och jag går tillbaka med barnen till deras avdelning. Elvira blir arg och ska absolut tillbaka. Jag säger nej. Hon kämpar och jag drar åt andra hållet. Hon kämpar vidare och jag sätter upp hinder i form av låsta dörrar och grindar. Hon blir jätteledsen och lägger sig på mage i en annan soffa, begraver ansiktet i händerna och gråter och gråter. Â ”Du får leka med pärlor sen”, förstöker jag trösta. ”Först frukost sedan pärlor”. Men hon köper det inte. En fröken kommer och ska läsa en bok så att jag kan gå till jobbet. Jag går ut i hallen, Elvira kommer springande ”Maammaaaa!”och kryper upp i famnen, fortfarande gråtandes. Jag kan bara inte lämna henne, även om det känns som om personsalen tycker att jag ska. Vi går tillbaka in. Då kommer jag ihåg dockan. Elvira hade sin favorit-docka med sig. En annan fröken frågar vad som är fel. ”Hon vill leka med pärlor” säger jag. Personen fångar hennes uppmärksamhet och jag springer in på andra avdelningen och letar fram dockan i soffan som Elvira och Elvis hoppat i 10 minuter tidigare. När jag kommer tillbaka är Elvira lugn och har just fått ett pussel. Jag räcker fram dockan, säger hej då och går mot bussen. Då tacksam för att hon tillslut fann sig i att det inte var läge att leka med pärlor.
När jag nästan sju timmar senare går mot bussen för att åka tillbaka kommer jag på andra tankar. Tänk om det inte var pärlorna som lockade. Tänk om det var dockan hon skulle hämta. Tänk om det var hennes älskade docka som hon kämpade så för att få hämta. Tänk om hennes docka hade blivit kvar på avdelningen. Tänk om jag inte kommit ihåg den. Vilket svek. Vilken ondska.
Nu får jag aldrig veta. Hade jag tagit mig tid att fråga, tagit mig tid att invänta hennes lugn och ord hade jag kanske vetat. Jag hatar dessa situationer.
Hade det varit Elvis hade han skrikit ”Jag vill ha min docka!” eller ”Jag vill ha pärlorna!”. Orättvist enkelt. Hans känslor och ord kommer samtidigt. Elviras känslor kommer först, sen kommer orden. Det måste jag komma ihåg till nästa gång. Ingenting är viktigare just då än de där orden.
