Jag promenerade med barnen i syskonvagnen hem från dagis. Det var ovanligt lugnt i ekipaget, barnen satt försjunkna och jag gick och funderade på något i stil med ”vad ska jag göra till middag”. Elvis vände sig om och tittade upp på mig. Jag sa
– Hej gubben!
Elvis vände sig framåt för att två sekunder senare vända sig mot mig igen. Han ser frågande ut när han säger
-Vilken gubbe?
Jag skrattar och svarar
– Jag menar dig, du är min gubbe.
-Näe, jag inte gubbe!
Jag rättar mig och säger
-Hej pojken!
-Näe!
-Är du inte en pojke?
-Näe!
Elvis vänder sig framåt, tänker en sekund och säger
-Jag är stor kille!
Elvis är på det klara med att han är en stor kille. Det poängteras ganska ofta från denna lilla men bestämda människa. För övrigt så har han svårt för pronomen. Det är svårt att skilja på han och hon. Många är ”hon”.
Idag tog Elvira den slemlösande medicinen själv med medicinsked. Vi jublade så där överdrivet och fånigt som föräldrar gör för att uppmuntra gott beteende, samtidigt som vi hoppades att ingen såg oss genom fönstret. Elvis betraktade sina fåniga föräldrar och sin stolta syster och konstaterade ”Elvira är stor kille”.
