Jag cyklar till jobbet samma tid som vanligt. Lite för sent.
Innan jag gav mig iväg pussade jag Elvira i pannan och sa hej då. Hon svarade ”-Dumma dig!” Jag pussade Elvis på kinden, han slingrade sig och sa ”-Jag vill inte!” Jag ler för mig själv när jag tänker på dem, där på min cykel, på cykelvägen med en massa blöta och trasiga löv.
Jag cyklar ner för en backe, utan att tänka på det trampar jag upp fart så jag kan rulla en bit. Jag rullar förbi en vit mexitegelvilla och ser en tjej i 10-års åldern slänga igen ytterdörren samtidigt som hon skriker ”-Sluta BRÅKA!” Jag rullar, nu med lite långsammare hastighet, förbi nästa tegelvilla där en pojke i 7-års ålder försöker göra sig så liten och osynlig som möjligt bakom yttertrappen. Hans mamma lutar sig ut genom dörren, med ena foten kvar på hallmattan. Hon frågar argt, högt och hårt ”-VAD sa du till mig?” Jag ler igenkännande och tänker att det är lika överallt.
Jag trampar igen för att få upp farten och cyklar förbi en särskola. Där möter jag en mamma jag känner igen. Hon kommer leende ut från skolgården och hejar glatt. Jag cyklar över stora vägen och vidare mot stan. Jag hamnar bakom tre tjejer och kommer inte om. Mitt flyt bryts.
Så småning om kommer jag förbi, ännu en nedförsbacke och vinden fläktar skönt. Luften är frisk och sval. Jag känner hur jag blir piggare och mer allert, sovsvullnaden drar ihop sig. Vid nästa övergångsställe möter jag en kille som cyklar på sin 12-tummare med mamma springande efter. Vi brukar mötas och han är alltid lika koncentrerad. Bilarna åker i långsam kortege för att passera en annan skola längs vägen.
Sen kommer jag in på gågatan. Här samsas både cyklister och gående om utrymmet. De flesta hastar, några har blanka skor och kostym, några andra gympadojjor och jeans. Några går i bredd och några svänger sina portföljer i takt. De pratar och skrattar. Skjuter upp glasögonen på näsan.
Jag placerar cykeln i cykelstället, låser och går in.
Från villaområdet till centrum.
Framme.
