Idag fick jag frågan IGEN, -Är de tvillingar? Tidigare har jag svarat något i stil med Nej, hon är liten och han är stor, men idag bemödade jag mig inte. Det fick räcka med ett kort -Nej. Vi var ju ändå på sjukhuset, personalen där om några borde väl ändå se, eller i alla fall inte kommentera någons storlek. Personen ifråga, narkosläkaren, insisterade, -Men de är ju lika stora? Att jag svarade att det skilde två år verkade han inte tro på. Han frågade efter Elviras födelseår samtidigt som han snabbt kastade en sökande blick över dataskärmen. -06. -Och han? -08. -Ja ha, då skiljer det ju två år! -Hon är liten, konstaterade han. Han fortsatte att vara… att vara… fel, ja något bättre kommer jag inte på.
Det känns lite oroande att han ska söva Elvira på torsdag. Men jag ska väl inte döma hans yrkesskicklighet efter ett fem minuters-besök. För det var vad det var. Ett meningslöst fem minuters-besök som tog mig ca 90 minuter. På de där fem minuterna fick jag besvara några av de frågor som jag som målsman redan blivit ombedd att besvara skriftligen på en hälsodeklaration som kom med kallelsen till operationen. En hälsodeklaration som han för övrigt höll i sin hand. Det han noterade i sin journal var ”Downs, pigg, tidigare sövd vaxpropp”. Det upprepade han många gånger, att hon var pigg. Undrar vad han förväntat sig? En dam med påsar under ögonen eller en tre-åring?
Jag hoppas att han efter vårt illa chit chattande fått den information han behöver för att dosera rätt på torsdag, så att hon vaknar upp vid lunchtid med rör i öronen och redo att åka hem.
Man ska inte göra sig märkvärdig på andra människors bekostnad. Men ibland förundras man. Vissa kan vara så… fel. Jag blev lite extra avig för att jag än en gång fick tvilling-frågan. Särskilt av en person som är läkare. Herregud det syns lång väg att Elvis är yngre.
Ja ja, hur som helst så är besöket avklarat. Men jag förstår verkligen inte vad vi skulle dit och göra. Vi var inte kallade förra gången, då när det var vaxrensning och hörselprov. Då var det Elviras första sövning. Då skulle vi kanske haft frågor.
Elvira hade bråttom därifrån. Hon sprang korridoren fram vinkandes och ropandes -Hej då! till övrig personal och patienter. Jag delade hennes glädje att besöket var över.
