Just så är det eller hur? Trots att hissen inte är bortskämt med att få åka ända upp hos mig längre, så cirkulerar det en himla massa ”att göra” där uppe. När jag väl får tillfälle att ringa ett samtal så har jag glömt bort till vem, av alla de som jag borde ringa. Känner ni igen er? Vad hände egentligen med hjärnan efter att barnen kom. Den är inte som den en gång var. Och kan man skylla det på barnen? Någonting har hänt sedan 2006, det är i alla fall säkert. Jag har inte bara mig själv att tänka på. Jag ska komma ihåg och administrera två (och en halv) person till. Hjärnan har för mycket att göra helt enkelt.
Idag har jag fått en del ringt. När man är halvkroppsförlamad i nackspärr så är ju telefonsamtal en ypperlig sysselsättning. Jag har ringt till ögon – ja hon var uppsatt för tid men det fanns ingen läkare. Jag har också ringt och beställt blöjor – nej landstinget har inte Potty Training Pants trots att blöjorna är ett hjälpmedel. Men de är tydligen inte ett hjälpmedel för att bli torr, utan ett finfint hjälpmedel för att känna sig torr. Jag fick också veta att blöjor inte är ett hjälpmedel för barn i huvudsak utan för inkontinenta vuxna. Därav begränsat utbud!!! Jag har också via telefon koordinerat ett möte mellan oss, förskolan och hab. Och så har jag slutligen delegerat andra uppgifter till pappan via sms. Då så!
Nu återstår bara att inventera vinterkläder, måla fönsterbläck, hitta pengar, städa, putsa fönster, byta gardiner, veckohandla, måla kökssoffa, plantera höstblommor, tvätta, bädda rent och ringa lite till. Och dessutom behöver jag en snickare, men ingen snickare vill ha mitt uppdrag. Det tar vi en annan dag, idag är jag förlamad. Men huvudet jobbar ändå.
Bild, Adam & Eve
