I går gick jag och pappan och la oss tidigt. Vi lyssnade på torsdagens program av Karlavagnen. Ämnet var Downs syndrom. Föräldrar, syskon och en kontaktperson ringde in och berättade om sina erfarenheter. Programledaren intervjuade också sin 11-åriga granne med DS.
Efteråt låg jag och tänkte tillbaka. Vad var det som var mest omtumlande med beskedet om DS? Troligtvis var det att det inte blev som jag tänkt. Där och då tänkte jag att vårt liv förändrats totalt. Vår vardag och vår föräldraroll skulle aldrig bli som någon annans eller som den jag kände igen eller föreställde mig. Vi skulle få avstå, från vad vet jag inte riktigt. Vi lämnade dock BB med inställningen att försöka leva på som vanligt.
Så här två år senare kan jag bara konstatera att vår vardag ser lika dan ut som de flesta småbarnföräldrars. Elviras diagnos har inte förhindrat oss. Det finns inget som vi avstått ifrån bara för att Elvira har DS. Snarare har vi gjort mer. Vi har lärt oss tecken, lärt känna nya människor och framför allt fått en mer ödmjuk människosyn.
Det är bara att konstatera att det blev som jag tänkt mig och lite till. Och faktiskt utan några försök.
Nu är jag och Elvis hemma igen. Vi har tyvärr inte fått ta del av lerinpackningar och varma bad, däremot har vi hälsat på hos mormor och morfar. Säga vad man vill om Gäddorna, men de lämnar spår efter sig. Ändå är det skönt att vara hemma och rå om Viran lite, ja gammelgäddan med. Nå ja, det jag skulle säga var att…
Det finns vissa fraser som man säger utan att tänka så mycket på vad de betyder eller vilka värderingar det kan ligga i dem. Jag trillar själv dit ibland och hör mig säga något slentrianmässigt. Det slår mig ganska ofta att vi människor i många fall intresserar oss för barnet i vagnen på ett så opersonligt sätt. Till exempel:
”Vad kul att det blev en pojke, då har ni en av varje.” Vad i hela friden spelar det för roll? Är det könet eller barnet man ser?
”Går hon?”, ”Vad säger hon?” Ofta när folk ska visa intresse för barnet frågar de efter vad barnet kan prestera? Är det så intressant egentligen? Nu vet jag att detta kan te sig lite motsägelsefullt eftersom Elviras utveckling smyger sig in här och där på denna blogg. Men självklart gläds man som förälder åt barnets utveckling. Vad jag menar är att ska man visa intresse för en väns eller bekants barn så är det väl mycket intressantare att få veta hur barnet mår, vad barnet blir glad av eller ledsen för. Något som visar dess personlighet. Vad barnet kan säger ju väldigt lite om vem barnet är.
”Vad snäll hon/han är”. Denna fras fick min moster mig att upptäcka. Hon sa att det finns ju inga barn som är elaka. Och visst är det så. Och är det inte hemskt att man tycker att barnet är ”snällt” när det är tyst och nöjt? Gråter barnet är det besvärligt och störande. Gråt är ju det enda sättet ett barn till en början kan kommunicera på. (Denna kloka moster har också sagt -Visst är det konstigt att man säger att man ”ska få främmande”. Besök som man väntar är ju sällan av främmande människor.)
Många säger att de ska ”skaffa” barn. De som försökt få barn vet att barn oftast inte kommer på beställning. Barn kan vara svåra att få till och de följer sällan de blivande föräldrarnas planer. Barn är inte något som man ”skaffar” det är något man får. Om det kan ni läsa mer om i detta informativa och kärleksfulla debattinlägg.
Har ni andra förslag på saker man säger?
Ok, var ett tag sen Patrullen Gäddan lämnade rapport, så här är en rykande färsk.
Medan Mamman och Elvis är bortresta har Pappan och Elvira börjat IT-skolningen här hemma. Första provet var att rita en teckning på Pappas iPhone. Resultaten? Nedan.
Papper och kritor är såååå 1900-tal!
Vädret är ju en annan historia. Kallt på morgonen och varmt på eftermiddagen. Detta har gjort det möjligt att vara ute på eftermiddagarna efter jobb/dagis och vad passar bättr då än att ta sköna höstpromenader?
Man måste ju testa lite olika underlag….
Men eftersom Polisen, Golfar´n och Karatekillen inte tagit bort farthindren ännu så blir det stopp ibland.
Mamma är ju ett stort Thomas Rusiak fan, men hennes dotter är liiite mer old school och kör back to basics!
Stay Frosty//Gäddorna
Ett stort tack till Ulla som har gett oss en nominering. Extra stort tack för motiveringen, ”En härlig blogg där jag kommer på mig själv att sitta och småskratta när jag läser.” Det är precis så det ska vara. Man ska skratta eller åtminstone le. Man ska känna hur värdefull vår vardag med Elvira är och hur mycket vi uppskattar de erfarenheter och det liv vi fått efter det att vi fick barn.
Med nomineringen följer några regler:
1. Den som fått utmärkelsen kopierar bilden och lägger den på sin blogg
2. Länka till personen som gav dig utmärkelsen
3. Ge utmärkelsen vidare till sju bloggar
4. Länka till dom bloggar du gett utmärkelsen
5. Lämna ett meddelande på bloggarna som du gett utmärkelsen till
Vi följer nr 1 och 2. Nr 3 är svår. Vi läser så många bloggar varje dag, inte bara om barn utan även teknik och inredning (dagdrömmar och mardrömmar ni vet) och vi har behållning av alla.
Men vi vill ta tillfället i akt och tacka alla de som kommenterar på vår blogg. Våra trogna kommenterare Åsa, hundarna, farfar mfl. Extra roligt är det att så många fler nu på sista tiden har lämnat spår efter sig. Det uppskattar vi. Roligt är det också när man får till en dialog, som t ex inlägget om tungan eller Palin.
Idag promenerade jag och barnen ner på stan. På mig hade jag mina nya jeans. Vi åkte buss hem och när jag skulle lösa biljett frågade busschauffören om jag var över 26!
PS. Men å andra sidan har jag inte ätit middag än.
