… så står de i farstun (eller åt minstone ringer på mobilen). Trollet jag pratar om är logopeden. På tisdag kl 10.00 ska vi ses. Elvira får följa med 😉
Nu har jag kommit igång med att göra material. Hittills har det blivit tema-häften med laminerade blad. De två senaste är ”Leka ute” och ”Familjen”.
Inspirationen till bladens utformning är hämtad från Karlstadmodellen, Teckenhatten och Äppelklyftig. Varje sida har en bild som illustrerar en aktivitet, person eller ett ord. Under bilden följer det inramade namnet eller ordet i gemena bokstäver. Ramen förstärker ordets form eftersom man lär sig känna igen ord som bilder till en början. Till hjälp har jag programmet Ordramar v3.0 som går att beställa hos Äppelklyftig. Sist följer tecknet. Tecknet hämtar jag från ett program som heter Bildbas Tecken från Specialpedagogiska skolmyndigheten, det går att beställa här.
Här är ett exempel på verbet, att gunga
Kom gärna med förslag på teman eller annat material som ”gått hem” hos er.
Det här är Lillebror i Karlsson på taket (fotad från TV:n). Visst är han lik ”Kaviar-Kalle”. Undrar om Lillebror extraknäcker?
Vilket ämne passar inte bättre på en lördag än just laster.
Mammans största laster är glass och choklad. Pappans last är snus (han har slutat ett antal gånger). Elvis last är nappar. Elviras last är…. ja ni kommer inte tro att det är sant. Elviras laster är tvål/shampoo/balsam, hudkräm och våtservetter. Så fort tillfälle ges i badet öppnar hon flaskorna med tänderna och slickar på öppningen. När barnet torkat och det är dags för smörjning slickar hon på huden som är insmord. Smörjer man henne i ansiktet vispar hon runt med tungan för att få sig en klick. Och ska man torka henne med en våtservett är hon snabb som 17 på att få ett fast bett för att suga i sig vätskan.
Hon kommer att hata mig när hon blir äldre för att jag har avslöjat detta. Men är det inte fantastiskt!!! Inget av detta är gott, eller? Men laster brukar ju vara det förbjudna, så helt osannolikt är det kanske inte?
Det var det här med service.
Då vi gjorde habiliteringsplanen var vår enda önskan att få träffa logopeden. Veckorna gick och ingenting hände. Jag skickade ett e-post. Det visade sig att remissen inte blivit skriven. Jag vet att många konkurrerar om logopeden. Jag vet också att habiliteringen flyttat till nybyggda lokaler under våren. Har hört och förstått att flytten tagit personalens tid och kraft och att mycket fått stå åt sidan. Barnen alltså.
Lokalerna är fina och anpassade för ändamålet, man slipper dela rum och kan upprätthålla patientsekretess, ventilationen fungerar och det finns gott om utrymme. Det kan man ju inte missunna dem. Bästa möjliga arbetsmiljö är alla värda. Lite lustigt är att när man kostade på sig dessa lokaler avstod man från att bygga en bassäng. (Det fanns en bassäng på det gamla stället.) Barnen som behöver vattengymnastik står nu utan bassäng i väntan på att bassängen på sjukhuset ska byggas om och få höj- och sänkbart golv.
Så här har vi nu nya fina lokaler, utan bassäng och med personal som har egna rum, men är stressade upp över öronen för att köerna bara blir längre, för att de istället får ägna sig åt administration.
Logopeden bor i samma område som vi. Jag stötte på henne i sandlådan och påpekade att vi hoppades på att få träffa henne på jobbet snart. – Det är inte bra, upprepade hon med missbelåten min och nedsänkt huvud. Hon syftade på hela situationen och jag hade inte mage att klaga.
Klockan och dagarna går och vi fortsätter att vänta på vår tid.
Hur ofta träffar ni logopeden? Och vad gör ni när ni ses?
