Det är sällan man impulsköper leksaker nu för tiden. För att passera vår tröskel ska leksaken ha ett pedagogiskt syfte. När vi besöker leksaksaffären och tittar på de välfyllda hyllorna går tankarna, ”vad lär man sig av det här”, är denna tillräckligt tydlig”, ”hur berikar denna språket” osv. Lite skadade har vi blivit.
Svårast tycker jag det är att hitta bra böcker. Många är plottriga med bilder som svämmar över av information. Vill man ha enkla illustrationer så handlar de flesta böcker om djur. Men man kan ju inte läsa om djur hela tiden. Man måste ju gå vidare. Har dock sett ”pekböcker” om Alfons. De önskar sig Viran har mamman bestämt.
Hon önskar sig också en bondgård som man kan lyfta av taket på. Där kan hennes Schleich-djur husera. Att hon leker med Schleich-djur är ju självfallet för att de är verklighetstrogna. Med djuren kan man leka roll-lekar, öva ljud och tecken.
På Ikea finns en docksäng som är lagom hög för att trilla ur om man vill bädda ner sig själv, och det vill ju Viran. Hon leker gärna med sina gosedjur och dockor. Hon väljer de mindre framför de stora så att hon kan bära med sig dem när hon kryper. Trasorna som jag torkar Elvis-kräk med använder hon som täcken. Hon har blivit en bra dock-mamma sedan hon blev storasyster.
En annan grej som jag själv haft kul med som liten är magnet-rittavlan. Finmotorisk övning plus att man besparar köksbordet kritstreck.
Till sist skulle mamman bli glad om hon fick inreda en liten kökshörna i lekrummet. Där skulle Mickis spis och diskbänk passa perfekt. När man hämtar Viran på dagis hittar man henne oftast i kökhörnan.
Nu har ju Elvira oturen att ha föräldrar som redan köpt klappar under året. Så allt ovan kan hon (och hennes mamma) inte få. I förrådet står ett bord med stolar redo att slås in och i ett paket finns en yllefilt från Klippan, och i ett annat en rosa mp3-spelare med högtalare som man skakar på för att få ljud (den har pappan köpt).
Men Elvis då? Ja han får väl ärva… Nä, den lille stackaren har också en yllefilt i ett paket, en Barnkammarbok i ett annat och en pekbok om traktorer i ett tredje. Hans garderob behöver dessutom utökas och kläder är han för stor för att ärva. Så det kommer inte gå nöd på honom.
Sedan man blev förälder har julafton blivit lika rolig som när man var barn. Vad har ni i era klappar?
Varför ska jag alltid romantisera? Ska det vara så svårt att ha verklighetstrogna förväntningar?
Det var några dagar sedan degen införskaffades. Annat har kommit före, men i går var dagis stängt. Den perfekta sysselsättningen tänkte jag.
Som ni ser så började det som jag föreställt mig. Skymning, adventsljusstakar i fönstret, ett glatt barn, mysigt och ombonat.
Det dröjde inte länge förrän en tredjedel av degen låg på golvet eller satt i mina strumpor, den andra tredjedelen hade hamnat i barnets mage/ansikte/kläder och den sista tredjedelen fick jag baka ut i all hast medan barnet gjorde allt för att förstöra. Det andra barnet grät.
Men vad gör det om 20 år när vi tittar på dessa bilder och tänker ”Åhh vad mysigt, vad fint”.
Det är så härligt med julstök. Man får vara tillsammans och njuta av dofter och tillvaron i den varma stugan. Eller hur?
Idag har Elvira varit på besök på en av gymnasieskolorna här i stan. Hon träffade två klasser på Omvårdnadsprogrammet. Elviras jobb var att vara gullig. Det lyckades hon bra med.
Hon lyckades också sätta en papperskorg på huvudet, fingra på en dator så den plingade, sitta på katedern och äta äpple (ja i dag gjorde vi ett undantag), pilla på några elevers skor och säkert en massa annat som jag inte hann med att se. Medan hon var upptagen med detta berättade jag för tjejerna och killen hur det var att få ett barn med Downs syndrom. Det var en snäll publik, de lyssnade artigt medan jag gaggade på om allt möjligt; BB, mina gamla fördomar, vänskap, dagis och tecken. Jag hade skrivit ut denna broschyren också, men självklart glömdes den hemma.
Deras lärare ringde mig i början på oktober och frågade om jag ville komma. Att hon ringde mig var för att jag en dag hos min kompis Malin råkade slänga ur mig ”Åker inte du så åker jag” och ”Detta är viktigt”. Sådana nitar åker man på när man är föräldraledig och inte har något att göra på dagarna 😉
Skämt å sido. Jag är jätteglad att vi fick komma. Gladast är jag för sms:et som jag senare fick av läraren. Jag citerar ”Eleverna sa att detta var den bästa föreläsningen någonsin”
Nöjet var på vår sida!
Asså, den där Malou. Jag har inte sett många program, faktiskt aldrig ett helt. Men av det som jag har sett så handlar det alltid om människoöden. Gästerna har alltid vunnit en kamp, ofta mot alla odds. Det är väl fint, men Malou blir ibland en aning smörig.
I dag stod tv:n på. Erik Lallerstedt gästade programmet tillsammans med sin dotter Anna. De skulle prata om generationsskiftet på restaurangen. Till saken hör ju inte alls att Erik har en till dotter, Saga, med DS. Ändå måste Malou fråga, -Hur var det att få beskedet?, -Hur är Saga?, -Hur är det att ha en syster med DS? Samtidigt lägger hon huvudet lite på sned. De pratar om att Saga tycker om mat, Zlatan och att hon är en rolig person. Att hon snart är 30 år men ändå en femåring. Familjemedlemmarna pratar med kärlek.
Men jag kan inte låta bli att bli irriterad över att hon skildras som en pajas. Även om en person, trots sin vuxna ålder, i många avseenden är som ett barn borde bemötandet vara med samma respekt som för en annan vuxen. Sådana här inslag gör bara att bilden av personer med DS som glada och snälla späs på. Det är båda positiva egenskaper men i sammanhanget DS en aning fördummande i min mening.
Jag kanske överreagerar.
Uppfostran är ju en del av underhållningen nu förtiden. På bästa sändningstid en vardag. Men vad som är rätt råder det delade meningar om. Vet någon det föresten? Det måste finnas lika många rätt som det finns barn. Och lika många åsikter om vad som är rätt som det finns föräldrar.
Här hemma är vi ofta eniga om vad som är rätt. Men det är en annan femma att stå fast vid beslutet.
Elvira gillar knäckebröd, men inte lika mycket som hon gillar smöret på knäckemackan. Det intas med full njutning. När smöret är avslickat är mackan förbrukad och hon ber om en ny. Vi kommer kring problemet genom att bre om den på nytt. Nytt smör gör mackan till en bättre begagnad och oftast godkänner hon det. Men brer mamma eller pappa en egen smörgås då ska hon ha den. Får hon den inte kan det beroende på dagsformen bli gråt eller gnäll.
Här om kvällen tog sig mamman och pappan varsin smörgås. Pappan sa nej till Elvira. Han ville ha sin smörgås för sig själv och dessutom hade hon två-tre halvätna liggandes. Det blev gråt. Mamman delade sin i två och gav bort ena halvan. Det blev tyst.
Vi är överens om att jag gjorde fel. Vi är också överens om att det är skönt att äta utan gråt.
