Ingen lek i snön idag. Vi sopar istället.
Vill du ha lite Festis? Vill du ha lite välling? Här ta en kaka! Mmmm vad gott! Ska vi äta korv? Mmmm smaskens? Ville du ha lite Festis sa du? Ja ta en klunk till. Vad duktig du är! Nä men titta här! Kräm! Åhhh smaka, Mmmm, osv, osv.
Och föresten, Elvis kräkte tre gånger i natt. Slem el magsjuka? Orkar inte ens fundera. Det spelar ingen roll.
Men i morgon då ni.
Nu ha vi vår tjej hemma hos oss igen och hon är i stort sett sitt vanliga jag. Men vilken vecka!
Måndag, Elvira är slö, kräks på eftermiddagen och kvällen. Blir inlagd på barn. Då trodde man att kräkningarna orsakades av pencillinet. Idag misstänker vi magsjuka. Elviras kräkningar går över, men hon får problem med luftvägarna.
Tisdag, Elvira fortsätter vägra dryck och mat. Mamman får magsjuka. Elvis är inne på sin nionde dag med feber, den slår rekord.
Onsdag, Elvis bajsar och kallsvettas kan det vara magsjuka? Elvira är lite bättre på förmiddagen men däckar på eftermiddagen. Pappan känner sig orolig i magen.
Torsdag, Pappan får magsjuka. Mamman och Elvis löser av och hänger med Viran. Under dagen blir Elvira sig själv och börjar få lite aptit. Andningen är bättre och hon blir utskriven. Elvis är feberfri.
Fredag, Ja vad 17 ska hända i dag? Förhoppningsvis är det början på bätttre tider och inte början på en tredje sjukvecka. Nu hoppas vi att barnen blir av med den fruktansvärt störiga slemhostan.
Tänk om vi kan vara ute och leka i snön i helgen. Det vore skoj.
Jag har inte varit sjuk på år och dar känns det som. Har väl med graviditeter och amning att göra. Man får nått skydd, vad vet jag. För drygt en vecka sedan yttrade jag något i stil med ”det skulle vara rätt skönt att få bli sjuk, så man bara kan ligga och sova och ta igen lite sömn”. Jag konstaterade därefter att bara för att jag sa så, så skulle jag säkert bli sjuk.
Ja och nu är det så. Jag får skylla mig själv. Elvis och jag var och hälsade på Viran i går. När det var dags att åka hem så kom illamåendet. Därefter bröt kräksjukan ut. Som ”tur” var har Elvis fortfarande feber och den satte rekort i går kväll på 39,6, så han sov hela kvällen.
Idag känns det bättre. Elvis är på benen så klart. Jag får titta på när han leker. Bara nu inte pappan och Viran blir sjuka/sjukare.
Det är just en snygg familj det här.
Inga löss registrerade.
Tittade in på Svenska Downföreningens webbplats och upptäckte att de gett ut en bok. Broschyren Välkommen älskade barn var för oss som nyblivna föräldrar till Elvira en fröjd att läsa.
Har under helgen gluttat lite i Det blev ett barn, som boken heter, och upptäckte att ett av avsnitten handlar om Fabian, en kille vi träffat då och då. Texten handlade bl a om bemötande på förlossningen och BB. Fabians föräldrar tyckte att de fått fin vård. Och visst är det så att en del personal minns man lite extra.
Jag minns barnmorskan som förlöste mig. Det var en snabb förlossning så vi hann inte ”umgås” så länge. Men hon var bra. Hon såg det vi inte såg men hon sa inget. Vi fick känna den där mäktiga känslan. Lycka. Jag minns också undersköterskan på förlossningen, hon luktade så gott. Jag har faktiskt tänkt på det flera gånger, och ångrat att jag inte frågade vad det var för tvål eller hudkräm.
Från BB minns jag barnskötaren som hade hand om oss den första natten. Hon hjälpte till att mata på sked och tittade till oss då och då. Hon kanske tittade till oss lite extra för att kolla om vi märkt något annorlunda än, vad vet jag? Hur som helst en glad och pigg tjej. När jag ett år senare var på sjukhuset i ett Elvira-relaterat ärende, minns inte vilket, så träffades vi i kiosken. Hon hälsade glatt och och frågade om allt var bra. Så där som man gör när man är bekant med någon. Jag blev lite paff eftersom jag inte var beredd på att hon skulle känna igen mig. När jag sedan låg på BB med en nyfödd Elvis (i samma rum och på samma plats som med Elvira) så träffades vi igen. Hon kände minsann igen mig mycket väl och frågade hur det var med Elvira. Lustigt, samma barnskötare och samma vrå på BB. Hon förklarade att vissa patienter minns man. Jag kan bara säga det samma, viss personal minns man.
En annan person var en barnmorska med rött, lockigt och långt hår som pratade skånska. Hon var den första som sa något om DS. Klockan var sex på morgonen och det skulle tas blodsockerprov på Elvira. Hon sa något i stil med, -Hon ser ju inte ut att ha den där tungan som många barn med DS kan ha. Då tyckte jag att det var jätteskönt att höra. Dels för att hon vågade säga något om DS, vilket ingen annan i personalen gjorde och dels för att det hon sagt var positivt i mina öron, då, med den kunskapen jag hade då. Det fick mig att tänka att kanske hade hon inte DS ändå, eller om hon hade det så kanske hon hade en ”lindrigare variant” 😉
Jag minns även en annan barnmorska som var vikarie, det var ju midsommar. Hon sa flera gånger att Elvira var så söt och näpen. Att hon hade så fina drag och fin hy. Hon var också mån om att jag skulle få sova så hon tog hand om Elvira på natten, gav henne mat på flaska och tog henne med för gulsotsprov kl sex. Och det uppskattar ju en mamma, även om jag då kände mig lite olustig med att släppa iväg Elvira ut på egna äventyr.
Sedan minns man ju de där andra kvinnorna. Barnmorskan som var med när misstanken uttalades. Hon var opersonlig och neutral. Gjorde sitt jobb och inget mer. Sedan har vi läkaren som misstänkte och som tillslut kom med det definitiva beskedet. Hon pratade bara om det formella, sjukskrivning för krissituation för pappan (!!!, ja krissituation kallades det i myndigheternas värld), habilitering och ja jag vet inte vad. De andra kvinnorna som idag är någon i mängden, någon man träffat men inte kan se framför sig. Ingen av dem sa något om DS. Det tyckte jag var stötande. Som om de tippade på tå. Undvek det obehagliga. Kanske var det för att diagnosen inte var fastställd och kanske var det för att vi inte frågade någonting. Men det var nog därför som vi inte frågade, för att ingen sa något.
Veckan på BB var en bra tid med många minnen. Vi bodde vägg i vägg med en av mina kollegor. Jag träffade en vän till en vän i lunchrummet som var lättad att barnet kommit ut och att det inte var något fel på det. Hon var ovetande om vår situation och jag gjorde mig heller inte mödan att berätta. Vi firade midsommar på sängar med oranga och gula filtar och såg på den nedladdade komedin Varannan vecka. Och så lärde vi känna Elvira förstås.
Elvira i sin första body stl 44
I går kväll var jag så där härligt trött, tung och avslappnad i kroppen. Det skulle inte behövas någon större ansträngning att somna. Bara att lägga sig ner och sluta ögonen. Det är en härlig känsla, när den infinner sig på rätt tid på dygnet vill säga.
Som du nu säkert räknat ut så hann jag inte så långt som att stänga ögonlocken. Jag hann lägga mig och säga god natt, skulle just blunda då någon i spjälsängen lät ”eeeeeh”. En och en halv timma senare somnade Elvis om. Så i natt sov jag mellan halv två och halv fem. Han åt iof där emellan, men ammar gör man ju praktiskt taget i sömnen numera. Halv sex somnade han om igen och halv sju gick vi upp.
Trots att jag sovit två korta lurer på dagen sitter en zombie med en vattenmelon på axlarna här i soffan och klockan är bara nio. Tänk att få stänga ögonen. Men är inte avslappnad. Skönt att få klaga.
Finns det något piller att ta för att bevara hjärnan? Jag kan behöva den framöver, man kommer inte så långt med ett russin. Och även om jag inte är en karriärist så vill jag ju ändå kunna multiplicera och böja verb rätt.
Nä, nu ska jag rapportera om helgen. I dag fick vi har en ny familjemedlem.
Det var länge sedan man hade en anledning att göra en snögubbe. Elvira var inte lika entusiastisk som sina föräldrar. Det gjorde inget.
Man kan känna Elvis första tand och beskåda hans första fläskläpp. Han sitter bra med kuddar omkring sig och mindre bra utan. Elvira är alltså oskyldig.
I går var vi till IKEA. Vi hade stora planer. Vi kom hem med två mjukdjur och en Murgröna. Slut på lager. Utgått. Inte enligt förväntningar. Kräsen. Men Elvira hade kul.
Hon var överallt och överlycklig för att slippa vagnen. På egna ben.
Nu hänger axlarna. Nu är jag avslappnad. Det behövdes bara lite bloggande och tystnad från ovanvåningen. Ska snart blunda.
