… är det precis en månad kvar…
I dag förlorade vi ännu en budgivning på ”drömhuset”. Det finns inte så många av dem, men när de kommer ut så är vi med. I det här paketet ingick ett färdigrenoverat hus med cykelavstånd till centrum, hästhage som granne och återvändsgata. Alltid får vi lägga oss precis innan målsnöret. Varför ska det alltid finnas en människa som envisas med att bjuda över. Alla andra backar ju ur eftersom, precis som man ska 🙂
Här hemma packas det för fullt. En ska på konferens a`la conferênse. Kostym och kittet. Han vill att jag ska sätta post it-lappar på högarna med ”Onsdag”, ”Torsdag”, ”Fredag” … Nja… Jag har fullt upp med att planera vad jag och tösen ska ha med oss till Trosa. På fredag sammanstrålar familjen där för att gratta mormor på högtidsdagen hela helgen lång. Kanske får vi hälsa på nytillskottet Majken på hemvägen om vi har tur. En välfylld vecka alltså. Så detta är allt som erbjuds.
Nu har jag suttit och läst och läst. Om Abbe. Hans pappa skriver så man inte kan sluta läsa. Abbe är en liten kille som föddes 2005 med hjärtfel och Catch 22 (en av alla olika kromosomavvikelser). Vi får följa med från början tack vare pappans dagboksanteckningar som så småning om leder oss fram till nutid.
Läs du också, det finns ingen anledning att inte läsa. Alla borde ta del av historier som denna. Livet kräver ödmjukhet och det glömmer man allt för ofta.
Brrrr…. då var det dags att frysa igen.
Det är ju ändå skönt med höst på ett sätt. Man får så mycket tid, känns det som i alla fall.
Att hösten nalkas märks också på andra sätt. Bästisen Astrid börjar dagis. Mammorna kan inte ”hänga” längre för de ska börja arbeta. För min del är det bara 47 dagar kvar av föräldraledigheten. Det känns så där om jag ska vara uppriktig. Vemodigt på ett sätt. Den här tiden i livet är över och kommer aldrig tillbaka. Tänk vad många sådana tider man ska lämna efter sig om livet blir långt.
Med grå moln över balkongen och kalla golv värmer jag mig med den här bilden från i sommar. Det var en härlig tid… precis som denna.
Elvira har inte hämtat sig riktigt från sprutan, men det är på bättringsvägen. Det visade sig att hon har fått de flesta av de biverkningar man kan få av just det pneumokockvaccinet. Med andra ord har hon haft kräkningar, utslag, feber, dålig aptit och diarré. Det är det vi har sysslat med denna veckan. Näringsinnehållet har bestått av yoghurt, kräm och välling. Detta kan man stoppa in i munnen medan hon är upptagen med ett rån (ett rektangulärt från Göteborgs kex, inte ett på banken).
I dag var vi på stranden. Vi satt där på vår filt när det slog oss båda vad otåliga vissa folk är med sina barn. ”I den här takten lär han ju inte simma detta året heller” (Det var svinkallt i vattnet). ”Gud vad han tjatar” (Lillkillen stod vid vattenbrynet och hojtade geggamojja). Men kära nån, åk inte på utflykt då!!! Till slut kom det en familj som faktiskt hade det trevligt tillsammans, som pratade till varandra utan att låta besvärade. Jag hoppas inte att vi hamnar i besvärligt-fällan om några år. Jag tror att detta är en sak som Elvira har och kommer att lära oss, att var sak har sin tid. Det finns ingen anledning att skynda på och det finns ingen anledning att hetsa upp sig. Förr eller senare löser det sig.
I dag har vi också haft besök av en vän och tillika snickare som har hjälp oss att äntligen sätta upp dörrfoder i badrummet. Som sagt, förr eller senare löser det sig. Vad gör det om det tar år… Är det dags att sluta snusa nu då…. eller??
-Får mamma en puss? -Om jag får dina glasögon.
