Fick ett nummer av den lokala högskolans interntidning i min hand. Som ”gammal” mediestudent intresserade en artikel mig.
Där skriver man om mediaforskaren Margareta Rönnbergs senaste bok Blöjbarnsteve. Hon och hennes författarkollger menar att man som blöjbarn inte kan se för mycket på tv (dvs tv riktad till sin egen målgrupp). Tvärtom hjälper tv barnen att utvecklas. En som hävdar motsatsen är professor Hugo Lagercrantz* som lyckats få de flesta barnläkare med sig i sitt resonemang, och värre,  även SVT.  Ett exempel är att SVT som så ofta sneglar på BBC inte har köpt in Teletubbies. (Däremot köpte BBC alla avsnitten.) SVT har heller inte något programutbud för blöjbarnen och dessa barn syns inte heller i de tv-program som visas.
Eftersom Elvira är som förtrollad av Teletubbies är ju detta exempel intressant. Teletubbies är pedagogiskt upplagt och figurerna är tydligen utformade av beteendevetare. Målet är att lära barnen känna igen saker och förstå omvärldsförhållanden. Fashinerande är, tycker jag, att vuxna människor kan skapa något som lockar dessa 1 1/2 -2 åringar. Att man vet vad som intresserar dessa små människor och att man kan visualisera det. Och att det fungerar – uppenbarligen.
En liknelse som Rönnberg gör i artikeln tycker jag räcker som resonemang  och det är ”-Varför kan man rekommendera små barn att lyssna på musik men inte titta på film?”
 *Så sent som 2005 ska Lagercrantz hävdat att för mycket tv-tittande och dataspelande ökar risken för ADHD. Tidigare hävdades att sömnproblem, benskörhet, epilepsikramper, ångest, förminskat latmaskhjärta och tv-ben mm var risker.
Med andra ord, – Heja Teletubbies!
Hallå där! Är ni kvar?Hoppas det, för nu blir det mer bloggande.
Det är härligt med förändringar, positiva förändringar förstås. Man får så mycket ny kraft. Det ger en massa ny energi. Lite av den energin ska jag nu lägga på att bli en flitigare bloggare. Det har faktiskt varit lite väl skralt med inlägg på sista tiden. Men nu ni!
Vi har nu bott i huset en dryg vecka. Det finns ca 10 kartonger kvar att plocka upp, men vi har ändå lyckats åstadkomma en något organiserad tillvaro. Det har varit full rulle, man borde vara flyttutmattad. Men förändring ger mer.
Jag cyklar till jobbet nu för tiden. Nya rutiner, ny väg, ny miljö. Helt plötsligt ser stan helt annorlunda ut. Man upptäcker saker man aldrig lagt märke till förut. Härligt! Och i dag efter en veckas cyklande fick äntligen jag cykla om. Ha! Förra veckan blev jag bara omcyklad. Nu är jag en av de hurtbullar som cyklar på rad/i klunga, vid samma tid, på väg till fabriken. För förändring ger flås.
I helgen fick vi upp gardiner. Nya, vita och skira. I dag införskaffades lökar i nya krukor till köksfönstret. Våren är här (snön har smällt igen). Förändring ger frisk luft.
Elvira har tagit flytten med ro, dock en något klängigare, något mammigare tjej. Men ändå samma goa Elvira. Tyvärr verkar hon ha fått hela vinterns förkylningar på en och samma gång. Visst borde inte förändring ge snuva?
Nu sitter jag och Elvira här i en tom ekande lägenhet och tittar på HoppHatten. Elvira har lärt sig att göra ”megagap” från just HoppHatten:
Lägenheten är tom eftersom sista rundan med möbler körs till huset imorgon och sen bor vi där. Spännande. Med anledning av flytten kommer också bloggen ligga nere en stund, hur länge beror på ComHem, elektrikern, Erika och lite på mig. En massa prylar och sladdar måste helt enkelt flyttas. Men vi lovar att vara online så fort som möjligt och då med reportage från nya huset.
Tillsvidare blir det alltså tillfälligt avbrott!
När vi ändå är i gång med kampanjer…
Varför ge pengarna till handlarna när man kan stötta Hjärt- och lungfonden och alla våra hjärtsjuka barn?
Det känns ju bra att ha hjärtat på rätta stället.
Det finns både gott och ont med att Downs syndrom är en så ”vanlig” och känd diagnos, både bland ”vanligt folk” och hos forskarna. Det goda är att ditt syndrom syns och du kan därför bli bemött på rätt sätt. Tack vare forskning är det lätt att hitta kunskap om ditt syndrom. Det är också lättare att komma i kontakt med likasinnade om du skulle vilja det. Det onda är att du också kan bli bemött av icke underbyggd kunskap och att du får vara ett objekt för utvecklingsstörda i allmänhet.
Det finns också gott och ont med att ha en mer okänd diagnos. Man blir mer unik, ingen vet något om ditt syndrom därför kan de inte ha en uppfattning om hur du är som person. Men du får inte den hjälpen du kanske kan behöva för att kunskapen finns inte, inte ens hos foskarna.
Därför tycker jag att du som läser ska klicka här och skriva under listan och på så sätt stötta dina medmänniskor. Mer forskning åt sällsynta diagnoser!
