Än en gång är det (enligt mig) överbevisat att man inte kan jobba heltid och ha småbarn. Viran och jag är hemma själva då pappan är borta på jobb. För att hinna lämna Viran på dagis och komma något så när i tid till jobbet fick jag gå upp 05.30. Viran lämnades (utan gråt) 07.30 och fick stället för sig själv då hon var först. Tänk att ha det så varje dag. Vi behövde inte stressa men nu när barnet är nattat är man ju redo för sängen själv.
Egentligen borde jag sortera in våra bilder som ligger huller om buller i datorn, skriva kommentarer i fotoalbumet, gå ut med soporna, fila fötterna, förbereda för snickaren som kommer i morgon. Men jag tror jag publicerar inlägget och surfar vidare med de nariga vinterfötterna på bordet.
Att vara familj kräver sin planering har det visat sig. Hittils har två av tre alltid kunnat ta dagen som den kommit. Men med alla tre på varsitt håll och med varsitt schema krävs en almanacka. Frågan är bara vilken typ av almanacka. Jag (mamman) tycker en pappersvariant med en kolumn för varje familjemedlem vore praktisk att hänga på väggen i köket. Då kan man kasta ett öga varje morgon och kväll. Pappan tycker att papper är förlegat och föredrar Google kalendern, den kan man kolla via dator och mobiltelefon. Elvira har inga specifika önskemål i frågan annat än ”papper är gott och tangenter/knappar är kul”.
Så, på vilket sätt tror ni att vi planerar? Jo, mamman för in alla Elviras och sina egna aktiviteter (de som pappan måste känna till) i Google kalendern och i sin egen fickalmanacka. Dubbelt arbete med andra ord. Pappan kör enbart Google. Rättvist? Nej, kanske inte. Men då får väl mamman hänga med i utvecklingen och lära sig synka mobilen till datorn och gud vet vad. Då föredrar jag hederligt dubbelarbete.
Hur gör ni?
Har jag sagt att det är härligt med förändring? Oftast har faktiskt både positiva och negativa förändringar något gott med sig (i längden). Nu har det skett ännu en. En positiv.
Äntligen… Jag har räknat ner, jag har planerat och tänkt snart, snart, snart. Och i går var det snart. Min första dag på 75%. Nu får jag ge mig av, lämna skrivbordet och kvar sitter de andra. Ha!
Lustigt var att jag skulle ju få så mycket tid helt plötsligt, trodde jag. Men efter en dag så inser man att de där minuterna räcker precis till att hämta Viran, komma hem, laga middag och sedan är allt som vanligt igen. Kvällen är där. Men skönt är det.
Jag vet faktiskt inte vad som skulle kunna motivera mig att vara mer borta från mitt barn än vad jag nödvändigtvis måste. Varför ska jag sitta där när jag kan vara med Viran? Där är där man inte är och här är där man är, som de kloka myrorna och elefanterna sa.
Nu börjar nedräkningen till nästa förändring. Föräldraledigheten…
I går kväll skrev vi ihop ett litet brev till de andra föräldrarna på dagis. I brevet förklaras vem Elvira är, varför hon har en assistent och lite fakta om DS.
Delar av faktan tog vi från FUB. Där stod, Alla kan flytta till eget boende, om man anpassar stöd efter den enskildes förutsättningar. Många klarar vanliga hushållssysslor men kan behöva hjälp med matlagning och med sin ekonomi.
Så kom vi att tänka på dagens tv-utbud där vanliga människor med egna hushåll skilldras. Program som ”Rent hus”, ”Du är vad du äter” och ”Lyxfällan”. Och så sätter man det i relation till ”I en annan del av Köping”.
Och exemplen fortsatte, zappade förbi 100 Höjdare, där kunde man följa amerikaner iklädda 1700-tals kläder utan att vara utklädda….
Vårt nya hem kännetecknas av pip. Nästan alla maskiner här i huset piper. Det har tagit sin tid att förstå vad alla pip betyder. Som t ex hällen som piper om man råkar ställa något på knappsatsen, diskmaskinen som piper om inte vattnet är påslaget, kylen/frysen som piper om inte dörren är stängd, torktumlaren som piper… varför har jag glömt bort.
Och i morgonbitti kommer väckarklockan att pipa igen. Suck….
