Det är märkligt det här med hur saker och ting blir. Här har man gått och längtat ihjäl sig (nästan) efter att bebisen ska komma och nu helt plötsligt så gör det ingenting om det dröjer några dagar. Pappan har insjuknat i halsfluss och så här dålig har jag nog aldrig sett honom under de sju år som vi ”hängt”.
Vilken tur att inte bebisen har kommit, dels för att det skulle bli rätt körigt för mig med två ungar helt själv, dels för att det blivit körigt för pappan om jag legat på BB och han varit ensam med Viran och till sist för att bebisen löper mindre risk för att bli smittad om den håller sig i magen. Får man över huvud taget komma in på förlossningen och BB om man har halsfluss? Kanske iklädd en operationsutstyrsel 🙂
Vi lever på varsin våning nu, tills antibiotikan kickat in och bacillerna är besegrade. Men det underliga är att varken jag eller Viran känner några symptom och vi har heller ingen som vi umgåtts med som är sjuk. Så förhoppningsvis stannar bacillerna en trappa upp.
Elvira har en liten docka (jag menar inte den som gråter, skrattar och diar). Denna släpar hon med sig för det mesta. Nu sitter hon och pussar och kramar den. För att sedan krypandes ta den med sig till nästa rum med ett fast bett i foten. Bäddar ned den i dockvagnen och kramar lite till. Hon pratar till den och klappar/slår.
Hon blir en bra storasyster, men först på torsdag om jag får välja. Det är för övrigt sista chansen, därefter har vi ingen barnvakt. Alltid är det något.
Vi får se vad ödet vill.
Dåligt med bilder på sista tiden, så jag bjussar på en från idag. Mamman tvättade sin finfina mössa i ”pappa-gradigt-vatten” och den blev lite mindre. Mamman blev sur, men Viran blev glad, nu har hon ju en mössa till!!
Jag har aldrig kännt mig så oföretagsam. Initiativlusten är som bortblåst. Är totalt handlingsförlamad. Det är ingen idé att påbörja något nytt. Lika bra att sitta här rakt upp och ner. Övriga familjen är vid gott mod. Elvira är hyper. Undrar om det är dagisabstinens? Att vara hemma med sina gamla föräldrar har kanske den påverkan. Det snackas om leklandet. Jag hänger väl med då, kan ju lika gärna sitta där och sucka.
Elvira behövde vi inte vänta på, hon bara kom en dag. -Nu är jag här, ta daa! Det löjliga är att jag egentligen inte har någon anledning att känna rastlöshet. Har ju inte ens gått över tiden. Men nu får bebisen ta och komma så det blir någon ordning här hemma. JAG VILL KÄNNA SMÄRTA!!!! (Hur desperat får man bli?)
Vad var det som kändes? Ja ha, en fis.
I bland kan jag tycka att man spenderar allt för mycket tid på att vänta. Först väntar man på att sommaren ska komma. När man inser att den är här, har halva passerat. Sedan väntar man på semestern. Den går också alldeles för fort. Nu har vi väntat några dagar på att det fina vädret skulle komma tillbaka. I vissa medier utlovades det redan till i förrgår, det kom i går eftermiddag.
Tack för sommar, semester och värme.Men jag är ändå inte nöjd. Vi fortsätter att vänta, vänta på att bebisen ska vilja komma ut. Vänta, vänta, vänta… Det kan ta två veckor känns det som.
Elviras äventyr för dagen, bada i poolen med kläderna och blöja på.
Så var det då sista arbetsdagen innan semestern. Om man inte gör som mig och anställer folk som börjar på måndag och behöver introduktion och sedan sprider möten över hela första semesterveckan…. Alltså en veckas jobb till.
Men sen… Ni ser ju räknaren här bredvid, det kanske blir ledigt snabbare än man tror 😉
För två nätter sen var jag rätt säker på att det var dags, mamman andades tungt och verkade orolig och jag själv kände nervositeten spridas i kroppen. Falskt alarm dock. Men snart, snart är det dags. Och då är plötsligt semestern slut innan den började.
När småsyskonet kommer blir jag och Elvira ett litet team i familjen. Vi ska vara som en lite scoutpatrull som äventyrar oss genom sommaren. Det utlovas bad i havet och glass. Turer i skogen och grillad korv (om nu mamman tillåter oss att köpa en grill någon gång). Vi kanske sätter upp Elviras tält i trädgården och berättar spökhistorier och ficklar (så gott det går, här i Norrland blir det ju aldrig mörkt).
En sak vi INTE ska göra är att bygga/snickra/gräva/släpa/borra/skruva, nej för nu är vårt hus färdigt. Eller inte riktigt, scoutpatrullen Gäddan ska montera en garderobsdörr när den kommer hem från lackfirman. Men när den väl är uppe, då har vi sommarlov!
Det blir nog bra ska Ni se. Och se, det kan Ni göra just precis här på bloggen. Vi håller Er uppdaterade kring äventyr och annat.
MVH
Scoutpatrullen Gäddan
