Höst och dagisstart går ju hand i hand med baciller. I vår bekantskapskrets kan vi hälsa på huvudlöss, magsjuka, svinkoppor, snoriga näsor, halsont och feber. Jag blev rådd till att alltid ha lusmedel och avmaskning hemma i fall man skulle hitta det ena eller det andra en kväll efter apotekets öppettider. Jag förstår resonemanget. Man vill ta i tu med det på en gång och inte vänta till nästa morgon. Men hoppas verkligen att vi slipper använda dem bara.
Idag är Elvira hemma med feber, ingen hög dock förmodligen bara en tand på G. Mamman har känt av illamående några dagar, men det blev inget av det som tur var. Pappan och Elvis verkar må som de ska. Luskammen används varje dag men ännu inga spår, TACK GODE DU DÄR UPPE!
Vilka ingår i din bekantskapskrets?
Hur kinkig man än är, så kan alltid världens bästa pappa muntra upp.
Mamma: Åh, nu finns det bara röda glassar kvar.
Pappa: Ok, är inte de goda då?
Mamma: Naa, de smakar alvedon.
… att bakom allt det där underbara med barn så finns det en verklighet. Verkligheten just nu ser ut som så att Viran grinar varje dag jag lämnat på dagis. Hon klamrar sig fast. I går var hon otröstlig och somnade i assistentens knä. Sov i tre timmar och vaknade varm och ville inte äta. De ringde efter mig. Vi tog en promenad till Konsum för att införskaffa ett förråd med sjukmat. Men det visade sig att med mig var hon den gamla vanliga Viran och åt både en banan och en hel Sandwich-glass. Väl hemma var det full rulle som vanligt (som ni såg och läste). Jag tror att detta bara var en reaktion på allt nytt. Helt plötsligt ska man gå på dagis igen efter fyra veckors sommarlov och så blir man dumpad där medan mamman och lillebrorsan går hem för sig själva. Det är inte lätt.
Elvis äter varannan timme på natten, kl 23, 01, 03, 05, 07. Varje mål tar en timme med magknip, pruttar och gråt inräknat. Jag sover alltså en timme åt gången varannan timme. Trots det dåliga samvetet i dag vid dagislämningen så kunde jag inte tänka på annat än, ”jag måste få gå hem och sova”.
Sömnbristen sätter sina spår. I natt satt nycklarna i på ytterdörrens utsida. I går steriliserade jag en napp så pass noga att när jag kom hem från dagis så återstod bara en liten plastlump i kastrullens torra botten. Och i dag har jag tappat tålamodet på den stackars hjälplösa treveckorsbebisen bara för att något är fel och jag inte kommer på vad det är.
En fågel viskade i mitt öra att mjölken inte är lika fet på natten. Trots alla täta mål blir han inte mätt. Jag ska ut och köpa ersättning som ska serveras till efterrätt. Dessutom, ju oftare man äter desto mer gaser. Och är man pappas pojk så nöjer man sig inte med den lilla portionen.
Nu ska jag och mitt vattenskalle till huvud gå och hämta vår underbara Viran. Någon sömn fick jag inte direkt för Elvis har både kissat ner sig själv och vår säng två gånger, grinat, ätit och gosat.
Cred till alla ensamstående mammor och pappor. Ni gör ett otroligt jobb. Jag vill inte byta. Hör du det Martin! Du är fast för alltid 😀 (fast det vet du ju redan).
Dagen går i en rasande fart. Lämnade på dagis utan gråt. Åkte och handlade mat, bytte en body, returnerade en annan vara. Sov middag. Packade och förberedde en eftermiddag hos polarna. Hämtade Viran. Hem och lastade om till bilen, ifall det skulle regna när vi skulle hem igen. (Det kom inget regn så den proceduren var onödig.) Gav oss iväg. Rullade köttbullar. Serverade mat som Viran inte åt. Mat överallt. Bad. Luggtrimning. Gråt. Kaos. Barn tröstat. Nästa barn ledsen. Åt kall mat. Ammade samtidigt. Femåring med kompis som var överallt. DVD-tittande barn. Ammade igen. Drack kaffe. Pustade ut. Serverade den kräsna yoghurt och välling. Bolibompa. Packade ihop. Åkte hem. Bytte blöja. Pyjamas. Borstade tänderna. Nattade. Ammade med sällskap av Allsång på skansen. Bloggar.
Mammorna som båda var solo för kvällen trodde det skulle underlätta att göra eftermiddagssenariot ovan tillsammans. Men jag är inte så säker. Det var en pärs med fem barn huller om buller och med olika önskemål.
Trodde att minstingen skulle somna, men klockan är 21.57 och han är fortfarande vaken. Kanske får jag sova i natt, i alla fall några timmar i sträck.
Medan jag tog hand om Elvis ”passade” Elvira ”dina” elektroniklådor. (Till er andra läsare, detta är de enda lådor som återstår från flytten för fem månader sedan. Både mamman och pappan är ansvariga. Mamman för att möbleringen måste bestämmas innan montering och sladdragning. Pappan för att han klurar på den optimala lösningen. Jag hoppas att han hittar den i staterna.)
Hade tänkt äta en kvällsmacka, men nu vill Elvis äta IGEN!!!! Vet inte när den här dagen hade tänkt ta slut.
Som småbarnsförälder eller konsument i allmänhet ”roar” jag mig allt som oftast med att kolla jämförpriser. Det har blivit en del av livet nu när man är vuxen, lika naturligt som att borsta tänderna. Oerhört tacksam är jag för att man har enats om en enhet när det gäller toapapper, tidigare kunde man hitta pris/ruta, pris/kg och pris/meter på samma hylla. Vilket paket väljer man då?
Hur som helst så var dagens äventyr att köpa glass från glassbilen. Pappan som egenhändigt genomfört ett kirurgiskt ingrepp i sin hals var till gott mod och följde med. Hela patrullen Gäddan begav sig och mamman som redan läst reklambladet visste vilket paket som skulle bli mest lönsamt att köpa. Spookis, var namnet och 1,55 kr/styck kostar de. Köpet genomfördes och kartongen räcktes över. Nog tänkte jag att det var en liten kartong för att rymma 45 glassar. Väl hemma öppnades kartongen och däri låg små, små glassar ca 5 cm höga (inkl pinne). LURAD!!
Spookis, säkert den dyraste glassen per kilo. (Bild lånad från Hemglass.)
