Nu bara gick tiden så där fort igen och en vecka passerade. Man minns knappt vad man gjort under veckan. Dagarna passerar precis som när Brasse ska lära sig veckodagarna. Tänk er att första stavelsen är förmiddagen och andra stavelsen är eftermiddagen. Â Mån dag, tis dag, ons dag, tors dag, fre dag, lör dag, ö, öö, ööö, just det sön dag.
Slut. Veckoslut. Veckan är slut.
Så måndag igen alltså. Vi tog genvägen genom skogen hem. Det är egentligen en liten omväg, men det blir en genväg eftersom vi (jag) slipper passera de två lekparkerna/gårdarna som ligger före våran i radhusområdet. Det går ju inte att springa förbi, utan man måste testa om rutschkanan går lika fort den här gången och om lekstugan är sig lik inuti.
Just idag tog även genvägen sin tid, eftersom det blev blåbärs-paus. Men vi hade ju egentligen tid. Det har man ju oftast om man bara tänker efter. Det finns ingen anledning att stressa. Kan vi inte försöka leva efter det den här veckan? Ingen anledning att stressa. Ta en blåbärs-paus. På låtsas om så behövs – om du saknar blåbär där du befinner dig.
