Igår kväll var vi på genrep. Precis som planerat. Det ser lovande ut inför lördagskvällen. Utan att avslöja för mycket måste jag ändå kommentera mellanakten. Det var den jag satt och väntade på. Tillslut kom den, efter snabbrepriser, påor och sketcher. Och där stod de, Glada Hudik-kören. Och de stod där stadigt och självsäkert.
Tänk på sammanhanget. Ett program som går ut på att rösta fram den bästa, en vinnare. I det forumet får detta gäng berätta att alla är lika bra. Och tänk i det stora hela, tänk på tiden vi lever i. Vi har en teknik som erbjuder fosterdiagnostik åt alla samtidigt som vår lycka är perfektion, likriktighet och självförverkligande. Mitt i allt detta får alla dessa gäng, (Köping-gänget, ICA-gänget och Hudik-gänget) utrymmen på bästa sändningstid att säga att alla är lika bra. De hälsar på hemma hos oss genom tv-apparaterna och får oss att skratta , att känna värme och tänka ”ja, varför inte”.
Egentligen är det självklart. Alldeles självklart. Lika självklart som att vi lär våra barn att det är fel att slåss, att alla får vara med och leka och att man inte får säga dumma saker. Men vi vuxna har ju undantagsregler. Vi får äta glass före maten och vi får tycka att vi är bättre än andra. Vi lever inte som vi lär.
Med tanke på det så är det ju smått fantastiskt, att vi kommit hit. Â Att vi på bästa sändningstid, tillsammans med någon miljon medtittare får bli påminda om att alla är välkomna. Det kallar jag lördagsunderhållning.
Viktig lördagsunderhållning, både för Elvira och hennes bror.
