Är ni nyfikna på hur vi fick denna dag att gå? Jag tänkte väl det.
Jag mår bra när det blir saker genomförda, särskilt sådana man har flyttat framför sig en tid. Så idag mår jag med andra ord prima.
Det var säkert två månader sedan nu som barnen fick varsitt sovrum. Sedan dess har det stått en Billyhylla halvfull med prylar på ett himla störigt ställe, mitt i övre hallen. Den är tom nu och snart finner den ett nytt hem via Blocket. Check.
Billybokhyllans lyckligare kompisar fann, då flytten begav sig, ett nytt hem på nedervåningen. De är nu organiserade med pärlor i en burk, pennor i en annan, tyger i en låda, pyssel i en annan osv. Check.
Jag och mina syskon hittade för en tid sedan förstasidor från Allers bland gömmorna i vårt föräldrahem. Nu har de jag fick fåttt ramar. Check.
Tavelväggen i trappen är inte klar, men åtminstone påbörjad. Halvcheck.
För att genomföra detta var en tur till IKEA nödvändig. Barnen har länge velat gå in och leka på Småland. Den söta tjejen bakom disken förklarade att det bara fanns plats för en. Elvis såg bekymrad ut, tittade på mig och sa ”- Okej mamma, jag kan gå in”. Typ, jag offrar mig. Men den gick jag inte på. Just när jag skulle göra klart för dem att de inte kunde gå in kom en förälder och hämtade sitt barn. Vilken tur! De hade blivit så besvikna. Riktigt ledsna faktiskt.
Det var första gången på Småland för båda. Elvira sprang in och skrattade högljutt när hon gick nedför trappan till bollhavet. Hon var så exalterad. Innan jag hämtade dem 45 min senare lämnade jag ramarna och det andra krafset som man alltid kommer hem med i bilen. Jag kikade då in genom fönstret. Elvira såg lite bortkommen ut och Elvis hade fullt upp. Det högg till lite i hjärtat. Hade hon inte roligt? Kände hon sig ensam? Undrade hon vart jag var? Hade det hänt något? När jag var på plats inomhus spanade jag lite till innan jag gav mig till känna. Då ser jag en flicka i 7-8 års åldern hjälpa Elvira att klättra upp på klätterställningen. Det är sån´t som värmer ett hjärta. Och jag vill tro att det är så de flesta barn fungerar. Att de är hjälpsamma mot mindre. Att de uppmärksammar när det behövs en extra hand och kanske till och med identifierar sig med den mindre och känner igen sig själv i situationen. Vad tror ni?
Just nu ångrar jag att jag inte tackade henne för det. Som en uppmuntran och ett erkännande av en fin egenskap.
Det går undan när Viran handlar
Elvis fick följa med pappan till Stockholm på jobb, vilket innebär taxi, tåg, tunnelbana, jobb, hotell, tunnelbana, tåg och taxi. Tror det är en väldigt nöjd kille som anländer dagis i taxi lite senare idag.
Elvira och jag hade en sett fram emot att jag skulle hämta henne med cykel, sedan skulle vi åka och handla i hennes ögon så viktiga saker som fil och flingor. Elvira skötte scanningen och packningen. Förutom det som stod på listan ville hon också köpa, kokostoppar, bearnaisesås, godissnören, muffins och  kexchoklad. Vi tog kokostopparna.
Därefter tyckte jag att vi tjejer nog kunde sväva ut med varsin hamburgare till middag med tanke på att karlarna bor på hotell. Det tyckte inte Viran, hon skulle ha köttbullar. Men när vi svängde in på vår gata protesterades det, -Nej inte hemma! Så det blev till att köra till IKEA. Köttbullar, mos och glass. Mmmmmmm.
Barnen hann med en sväng magsjuka förra veckan. Medan brorsan låg matt och blek, sprakade den än så länge inte insjuknade syrran.
Det eviga tjafset om vem som ska stänga grindarna till trappen först OCH sist är äntligen över. För barnen har det varit en tävling att komma till grinden först, få en vuxen att öppna grinden för att därefter ta första steget och stänga grinden och på så sätt låsa syskonet eller den vuxne utanför. Varje kväll och varje morgon, samma grej. Barnet som blivit utelåst har hängt sig i grinden och grinat/skrikit/ropat. När den vuxne har låst upp har den som låst ute grinat/skrikit/ropat och i värsta fall knuffat. Varje kväll och varje morgon, samma grej. Och för att få sista ordet har grinden låsts ett antal gånger ”min tur, nej min tur, nu min tur, min tur osv osv…”
Nu är grindarna borta. Så befriande! Det funkar bra. Och så mycket större huset känns. Och vad mycket enklare det är att bära upp högarna med vikta nytvättade kläder.
Börjar vi få stora barn nu?
Vi har ju semester. Tar dagarna lite som de kommer. Lunket gör att man hinner tänka lite extra. Och det slår mig att vi är roliga jag och min man. Ibland kan jag inte gör annat än att småskratt åt oss. Vi snöar liksom in. Skapar oss små projekt och kan inte riktigt släppa taget tills det är löst, åtgärdat, funnet. Ibland lite för omständigt. Men idag blev omständig bra. För idag har vi löst varsitt problem.
Jag är tacksam för denna värmen. Äntligen slipper man frysa. Jag blir väldigt sällan för varm. Maken däremot är jämt och ständigt varm. Till och med i den strängaste vinter. Därför har det blivit ett projekt för honom att skapa en någorlunda behaglig temperatur i vårat överhettade sovrum. (Överhettat av solen och ingenting annat.) När vi äntligen har några månader med ljus, drar han ner persiennerna OCH rullgardinerna på dagarna. Sätter de stackars krukväxternas liv på spel. På kvällarna öppnar han fönster här och fönster där för att skapa korsdrag. Han stänger dörrar här och öppnar dörrar där för att få in svalkande kvällsluft. När barnen äntligen sover sätter han vårt psyke på spel då vi får sitta i mörker för att inte locka in insekter. Allt för att få en temperatur som går att sova i.
En dag förra veckan åkte vi runt till alla butiker som säljer och kan tänkas sälja små luftkonditioneringar. Den som passade oss i pris var slut. Men så igår kom reklambladet från Rusta och lyckan var total. REA. För det mesta stödjer vi varandra i våra desperata försök att hitta ut ur snöyran när vi snöat inne. Så därför satte sig hela lilla familjen återigen i bilen för att strax efter kl 10 bege sig iväg och fynda en ny familjemedlem. Vi som nu håller på att vänja Elvis vid att sova hos syrran har istället fått en ny sovrumskamrat, R2D2’s kusin. Kvällstemperatur i sovrummet 21 grader. Check.
Så kommer vi då till mitt snöoväder. Som sagt, tanken är att Elvira och Elvis ska dela sovrum. Semestern är det bästa tillfället att störa sömnen lite extra, därför har vi tagit tag i saken nu. Men det fattas möbler för detta. För mig är det viktigt att det är rättvist. Oavsett om barnen bryr sig eller inte. Men det ska vara rättvist. Min son ska inte som vuxen sitta och titta på gamla bilder och undra varför han fick tränga in sig i en spjälsäng när systern fick sträcka ut sig i ett 120 x 200 cm stort hav när de nästan var lika stora.
Därför har jag gått och grubblat i några månader på vad för sängar dessa små stackare ska ha när de väl ska dela rum. Här impulsköps det ingenting förstår ni. Inte när det kommer till möbler i alla fall. Blocket och IKEA har finkammats. Ingen säng har varit optimal. Växasängar är söta och fina på alla sätt men min man får inte plats i dem. Och det händer att han får den äran att sova bredvid då och då. Resårmadrasser på golven är praktiskt men alldeles för ofärdiga på något ofärdigt sätt. Karmar till 90-sängar är för höga när barnen trillar ur. Och HUR länge kommer de att stå ut med varandra i det där sovrummet egentligen? Är det värt investeringen om vi ändå får möblera om om några år? Och, vi skulle verkligen behöva en säng även för våra gäster som vi så gärna vill ska fortsätta komma. Jag har letat, ältat, analyserat och min man har stöttat, lyssnat med ett halvt öra, tittat på förslag som han sedan har glömt bort. Men som han minns lite vagt när jag beskriver objekten och situationerna vi befann oss i då vi tittade på dem.
Så idag, den 9 juli kl 19 löste det sig. Jag plockade undan barnens leksaker på vår plätt till trädgård (vilket gick fort) då hjärnan släppte igenom 50-öringen. Elvira får en dagbädd med utdragbar extrasäng och lådor. Tre funktioner i en; enkelsäng, gästsäng för två och förvaring.  Den svåra nöten har varit Elvis säng. Han får en tillfällig och billig säng, men som också mycket väl kan bli en gästsäng och trotjänare om man skruvar åt den då och då. Och som med lite färg kommer att bli en riktig säng som dessutom kan rymma en pappa då och då.
Vad skönt! Då kan vi släppa in ljuset, återuppliva blommorna och stoppa i duntäcket.
Och hitta mer pengar någonstans… Fasen! Får vänta med att checka den punkten.
Check! Varför vänta, det  blev två billiga sängar.
Det är mer snö på gräsmattan än vad Elvira är lång. Men visst börjar vårkänslorna spira? Nä, jag är inte ironisk, det droppar faktiskt från de gigantiska istapparna utanför våra fönster, och gatan är bar från snö. Vem vet, plötsligt en dag kanske man får syn på en snödroppe. Men en dag i taget tills dess, för psykets skull.
Hoppas att ni har haft en trevlig helg. Jag har gått hela veckan och väntat på att få åka till IKEA. De har skottat snö från taket och hållit stängt. Som plåster på såren fick jag vara där både idag och igår. Elvira skulle få en ny matstol, en sådan för stora barn. En stol för det stora barn hon ibland är och en stol för det stora barn hon alltid vill vara. Hon fick äta frukost på den nya stolen imorse, men mer än så blev det inte. När till och med den tredje stolen var ful i lacken fick det helt enkelt vänta tills nästa leverans. Ibland undrar jag om jag lägger tid på rätt saker…
