Ibland måste jag påminna mig själv om vad syftet med att hålla liv i den här bloggen är. Ibland finns inte lusten och det kan kännas som ett måste. Men allt som oftast är det roligt att skriva eftersom jag får återuppleva en kort sekvens av vår vardag när jag skriver om Elvira. Och motivationen finns för Elviras skull. Det är för hennes skull som bloggen finns.
Jag ser den som en reklampelare för Downs, målgruppen är ni läsare som inte är bekanta med vad det innebär att leva med eller att ha Downs. Lyckas jag avdramatisera begreppet Downs har jag hjälpt Elvira en gnutta när hon ska ut i världen och bemöta er och era, förhoppningsvis, raserade fördomar. Jag ser också bloggen som ett kontakttorg, alla de goda råd som jag får från er föräldrar är ovärderliga och gynnar också Elvira och förhoppningsvis ger vi tillbaka. Bloggen är också en ventil där jag kan avreagera mig, t ex på de som hyllar ”fosterdiagnostik åt alla”. Elvira gynnas eftersom det är henne jag försvarar. Det är barn som henne ”de” inte vill ha.
Att vara förälder är sannerligen en känslomässig berg och dalbana. Hjärtat slår ett extra slag och mungiporna pekar uppåt när jag får ta del av icas reklam, eller läsa ord från Frans och Lovas kloka mammor. Men hjärtat slår två extra slag när jag hör om vad Patrik får utstå utan något som helst befog.
Alla slag som hjärtat slår, slår det för barnen. Så tack alla ni som älskar, alla ni som gjort er lustiga och alla ni som använder frasen ”jävla mongo”. Det ger barnen mer.
Jag tror jag har fått svar på min fråga, delvis i alla fall. Några är på ICA, och där kan vi ses ända fram till 2012 och förhoppningsvis längre. Och i bästa fall kommer vi mötas på andra platser än i mataffären i framtiden.
Vi tror att det är först i mötet mellan människor som fördomar kan brytas ner och förståelse, respekt och vänskap växa fram.
Hoppas att ICAs projekt Vi kan mer bara är början, att det inte blir tomma ord och att fler hänger på. Jag ser fram emot nästa veckas film.
