Igår diskutterades Downs syndrom och fosterdiagnostik än en gång i media. Det var en bra debatt. Tankar som slog oss var hur människor kan sitta och säga att barn med DS inte är önskvärda, när det sitter en person med DS i panelen. Som tur är ger ju alltid Anna svar på tal. Hon återtog respekten. Tack Anna för att du alltid ställer upp i sådana här sammanhang. Det är imponerande att du orkar medverka i dessa debatter. Vi är många som är tacksamma för att du gör våra barns röster hörda.
En annan tanke som speglar våra egna förutfattade meningar var då en man med en kusin i Iran utryckte sig. Vi frågade oss hur kusinen hade tagits emot och kom snabbt fram till att det var säkerligen på ett mycket, mycket kärleksfullt sätt. De är ju bättre än oss på att hålla ihop släkten, värna om familjen och hjälpa varandra.
Man poängterar under programmet att antalen fostervattensprov och moderkaksprov inte har ökat de senaste åren, men att antalet avbrutna graviditeter har. Fosterdiagnostiken finns ju redan här. Det är bara att acceptera. Men vi får inte acceptera att den etiska aspekten glöms bort. Vi har pratat mycket om det här ämnet, Â jag och pappan. Vi vill räcka till för alla våra barn. Men vi återkommer alltid till att det är ett risktagande att bli förälder. Det är ett risktagande att leva livet. Vad som helst kan hända, när som helst. Och vi som föräldrar kan inte vara de som ska välja vilket syskon som ska få komma. Vi kan inte värdera någon som kommer från vårt eget kött och blod högre eller lägre än det som redan finns i livet. Så resonerade vi när vi väntade på Elvis och så kommer vi att resonera om vi skulle få fler barn. Alla resonerar som de vill. MEN, det viktigaste är att man gör valet till sitt eget och inte till något allmängiltigt. Och att man känner sig trygg med sitt beslut och kan leva med det. Vi kan bara berätta hur det är att leva med Downs syndrom i familjen, och det mina damer och herrar är en sann glädje.
Debatten börjar 25 min in i programmet.
