Det finns två ord som Elvira säger flera gånge varje dag. Det är ”hej då” och ”sova”. Hon säger hej då till föräldrarna på dagis, till tv:n när det är dags att stänga av, när hon lämnar rummet osv.
Likaså finns det flera anledningar att säga sova. Elvis sover, hon sover middag, nallen sover, Teletubbies sover mm.
Hon fick en docksäng i julklapp, det är jätte kul att bädda upp och stoppa om. Det har blivit en och annan nattning under jullovet i lekrummet.
Här om kvällen nattade pappan och Elvira en av dockorna. De bäddade och stoppade om, de viskade och sa ”schhh”, Elvira sa ”-shova” , Pappan svarade ”-ja dockan ska sova”, de hytte med pekfingret och hyschade. Upprepade proceduren flera gånger. Elvira var väldigt omsorgsfull och viskade hela tiden. Tillslut var de klara, pappan började gå mot dörren och släckte lampan. Elvira lutade sig fram över docksängen med munnen mot dockans öra och skrek ”-Hej då!”
Nyss hemkomna från lussefirande på dagis. Detta var vårt första, många återstår. Mysigt!
Finns det någon roligare aktivitet som passar hela familjen? Tipsa oss i så fall, den vill vi inte missa.
Elvira åkte båt och rutschkana. Åt korv med pommes. Bubblade och hade jättekul.
Elvis bubblade och flöt omkring. Medan Viran högg in på korven tog han en lur.
På eftermiddagen fick mamman och pappan utdelning, då var det tyst i hela huset .
På våra barn skiljer det två år, två storlekar och 2 x 2 kilo. Vart ska detta sluta, Elvis?
Elvira i lillebrorsans tröja
Varför ska jag alltid romantisera? Ska det vara så svårt att ha verklighetstrogna förväntningar?
Det var några dagar sedan degen införskaffades. Annat har kommit före, men i går var dagis stängt. Den perfekta sysselsättningen tänkte jag.
Som ni ser så började det som jag föreställt mig. Skymning, adventsljusstakar i fönstret, ett glatt barn, mysigt och ombonat.
Det dröjde inte länge förrän en tredjedel av degen låg på golvet eller satt i mina strumpor, den andra tredjedelen hade hamnat i barnets mage/ansikte/kläder och den sista tredjedelen fick jag baka ut i all hast medan barnet gjorde allt för att förstöra. Det andra barnet grät.
Men vad gör det om 20 år när vi tittar på dessa bilder och tänker ”Åhh vad mysigt, vad fint”.
Det är så härligt med julstök. Man får vara tillsammans och njuta av dofter och tillvaron i den varma stugan. Eller hur?
